onsdag, september 19, 2007

2002 Pio Cesare Barolo


Årgång 2002 var en katastrof i piemonte. Så det är ju lätt att tänka sig att man gjorde bäst i att stå över. En intressant aspekt är dock att ingenting alls av toppvinet Ornato gjordes detta år, så alla druvor som återstod efter (förmodligen omfattande) gallring gick till detta vin. Vi skickar ett tack till Gunnar Westling och hans Barolobrev för att kvällens upplevelse alls blev av.

Vinet ser ljust ut i glaset, med lite tegelnyans. Det har den transparens vi brukar gillar i vår barolo, dags för en sniff! Här finns en mycket god och hustypisk doft av torkad frukt, grusdamm och mandelmassa, med fina inslag av tjära och läder. Smörkola svävar ovanpå, en aning mintchoklad kommer till, och tyvärr ett litet stick av aceton. Vid närmare eftertanke: exakt 3% kork. Well whatever, never mind...

Smaken är slank, något stickig, men ändå riktigt god och faktiskt lite eldig (14%). Syrorna är friska, tanninerna torra och lite gröna, eftersmaken inte tokig alls. Vi befarar att de tre korkdefekta procenten snart kommer vara trettio, så vi gör processen kort med den här flaskan. En positiv överraskning är det - vi tycker att vinet är rätt utvecklat redan nu - och det funkar mycket bra till strimlad entrecôte i senapssås med penne och parmesan. Precis som Barolobrevet skriver är det ett faktiskt ett godare vin idag än Pios 2003 Barbaresco. Rekommenderas, inte minst för alla som gillar Langhe Nebbiolo (även om flaskorna nog inte räcker till alla;-).

ps. Kork, inte smygkork... Vi kunde ju faktiskt plocka ut doften, fast den var diskret.

2002 Barolo (Pio Cesare, Alba, Piemonte)

10 kommentarer:

Anonym sa...

Jonas Röjerman sa alltid:
Smygkork? Antingen är man gravid, eller inte!

Kan vara kul att debattera. Fenomenet "smygkork".

Vad tycker folk?

Finare Vinare sa...

Ekmonstret, jo vi tackar!

En del människor är begåvade med förmågan att kläcka oneliners som är helt förödande när de levereras i ett större sällskap. Jonas slagdänga är ett roligt exempel på det.

Vi håller inte med. Det finns en hel skala av förstörelse. S är certifierad spårhund, och missar aldrig ens den mest subtila korkdefekt. Den har dock egenskapen att den utvecklas över tid. Så märker man den minsta nyans finns det egentligen bara två val: drick direkt, eller avstå. Returnera och köp en annan flaska, eller laga mat på det kärt ompysslade lagringsvinet....

Vad tycker alla andra om denna plåga?

Anonym sa...

Jag passade på allt vad 2002 heter; som budgeten ser ut gäller det att välja ganska hårt, och då försvinner sådana år direkt.

Ett lysande undantag har jag snavat på: Sandrones Nebbiolo d'Alba Valmaggiore 2002. Inte en deklasserad Barolo som man skulle kunna tro, bara odlad annorstädes - och Valmaggioretrakten slapp tydligen eländet på något sätt. Rik och koncentrerad med lite parfymerad frukt och bra stadga. En rejäl överraskning.

Kul i alla fall att Pio verkar ha varit njutbar.

Anonym sa...

Jag får nog hålla med Finare & Vinare i denna fråga, korkdefekt kommer i olika mängder, från en nästan trevlig liten unken nyans till total katastrof. Jag läste dock en gång en artikel i Livets Goda som med dunder och brak gör gällande att det inte finns nån smygkork. Men den tidningens omdömen tenderar ju ibland att vara lite svart-vita ;)

Anonym sa...

Smygkork, jorå, jag köper den definitionen.
Har man druckit en korrekt flaska och sedan en lätt anfrätt kan man först ha svårt att känna skillnaden och börja tänka tunnlar, flaskvariationer, dålig hårdag och allt möjligt innan man landar i definitionen smygkork.
Jag har en gång druckit smygkork först och sedan en korekt flaska. Första gången jag drack Serrata Belguardo var jag lätt missnöjd. Doften var inte dum, men smaken var lite stum, saknade stuns och jag tyckte att syrorna var lite luriga. Min fru konstaterade kallt att "det här inte var lika gott som vanligt, det här behöver du inte köpa igen".
När jag sedan någon månad senare drack den andra flaskan jag köpt var det ett annat vin och det berodde knappast på en månads lagring. Alltså, smygkork.

Frankofilen sa...

Jag håller med. Det är, precis som redan sagts, inte alltid så himla lätt att direkt fälla en flaska som korkskadad - speciellt inte om man aldrig druckit vinet tidigare. Ibland är det så låg halt av TCA att man inte känner den klassiska doften av våta tidningar och unken källare - däremot är frukten som bortblåst och något är helt klart fel. Sitter man då med en nordrhônsk syrah i glaset där flaskan har några år på nacken är det inte så svårt att börja fundera på tunnlar och annat. Efter några timmars luftning framträder ofta TCA-monstret i full mundering och då är det ju ingen tvekan längre. Vinet är såklart korkat redan från början hur man än ser det, men själv har jag inga problem med benämningen smygkork.

Anonym sa...

Fast det roliga är ju som Finare Vinare är inne på att vad en person uppfattar som smygkork är tok-kork för en annan. Därför blir det svårt att per definition kategorisera ett vin som smygkork-defekt.

Jag har dock otroligt svårt för TCA-defekt, har jag upptäckt den så kan jag inte känna något annat överhuvudtaget.

Som någon skrev i Decanter (eller om det var WS): Vilken bransch skulle acceptera en så enormt hög andel defekta produkter, när det finns en otroligt enkel lösning på problemet?

Nä, mer skruvkork om jag får be. Häromveckan drog jag ur korken på en Pegau Cuvée Reserve 2003 MAGNUM, köpt på plats, och vad möts man av? Gammal yllesocka och alla världens gravkammare.

Finare Vinare sa...

Och nu till pudelns kärna, vad doftar korkdefekten, förutom ovanstående beskrivningar?

Vi kan nog enas om att det är deprimerande, och har man fått korn på den finns ingen återvändo. Den lägger locket på vinets övriga egenskaper, vinet blir stumt som Henrik skriver, syrorna blir hårdare, plattare och kan kännas kemiska, som aceton. Källardoft behöver verkligen inte vara kork. Smygaren gör som sagt kanske bara att man avstår från att köpa fler. Får vi slänga in ett smakprov till: riktigt otrevliga muggiga sneakers som borde kastats för länge sen...

Anonym sa...

Intressant att INGEN i kommentatorstråden nämner vinet i fråga..

Är 2002-års barolo något att spara?

Ps. Köpte Ni på Er någon Massolino 2003 vid septembersläppet?

Finare Vinare sa...

Vi passar frågan vidare till Gunnar Westlings eminenta Barolobrev som säger 2008-2012.
Det låter rimligt, men tycker att vinet är helt tillgängligt redan idag.

Efter besvikelsen med Pios 2003 Barbaresco (i någon mån också Saffirios kryddiga 2003 Persiera) har vi inte lagt undan några fler nebbioloviner från 2003. Vi står över och satsar på den storartade 2004 istället. Vad vi däremot lagt undan från Massolino är 2001 Parafada Vigna Rionda.