onsdag, november 30, 2011

Weingut Friedrich Becker, Schweigen


Den skönaste delen av Deutsche Weinstrasse är de sista milen ner mot franska gränsen, där landskapet är som mest kuperat. En vacker lördagsmorgon i början av november rullar vi den här vägen söderut. Det är nästan ingen trafik, och vägen slingrar sig oupphörligen upp över kullarna och ner i dalarna. Nya vyer öppnar sig runt varje krök. Det är skoj som tusan att köra bil här.


Varje resa har sin naturliga höjdpunkt, eller vändpunkt. Den här turen nådde sin topp i byn Schweigen, precis där Pfalz gränsar till Alsace. 
Det här är början på Weinstrasse - eller slutet, hur man nu vill se det. Monumentet Deutsches Weintor i byns utkant berättar med sin bastanta arkitektur att vinvägen var ett initiativ som kom till på höjden av nazisternas storhetstid. En Gauleiter vid namn Josef Bürckel såg möjligheter till ökad turism och handel, och världens första vinväg invigdes i oktober 1935.


Bara ett par hundra meter ifrån vinporten hittar vi Weingut Friedrich Becker. En solig lördagförmiddag på höstens sista varma och turistvänliga helg är vi förstås inte helt ensamma om att vilja prova och handla vin. En busslast med schweizare trillar in ungefär samtidigt som vi reserverat en stund på tu man hand med unge Fritz Becker, och fler köpsugna besökare dyker snart upp...




"Välkomna! Ja, som ni vet befinner oss väldigt nära gränsen till Frankrike. Bara 200 meter söderut, så är vi där. "Dagens Frankrike" som min farfar brukade säga, med hänvisning till områdets växlande historia. De flesta av våra viner kommer faktiskt från den franska sidan av gränsen, men vi har tillstånd att producera tyskt vin därifrån eftersom familjen äger marken sedan många generationer, som det brukar vara här i Schweigen. Före andra världskriget var det inget problem. Alla människor i Alsace talade tyska, och vi hade vänskapliga relationer. Det var i och med kriget och under efterkrigstiden som min far och farfar fick det riktigt besvärligt med gränsen."

"Gränsen är den ena av två kuriösa detaljer här, den andra är att vi är helt specialiserade på pinot-sorter. Min far började plantera pinot på 60-talet, och han ansågs vara smått galen i och med att det inte fanns några pengar i pinot på den tiden."

Var skaffade han sig sina sticklingar?

"I Schweiz, och i Frankrike. Jag är väldigt glad att han planterade pinot så tidigt, så att vi kan arbeta med gamla stockar i dag. Det är en avgörande faktor för kvaliteten, enligt min åsikt."

"Inget av det vi ser här i det nuvarande vineriet existerade 1945. Hela staden var faktiskt jämnad med marken, eller åtminstone till 95%. Så min farfar fick börja från scratch efter kriget."

Men vingårdarna fanns kvar?

"Jo, fast nu var de under franskt styre, och farfar fick inte tillstånd att passera gränsen under de närmaste tio åren, inte förrän 1955. Vi hade haft hotell, restaurang, fina källarfaciliteter - och allt var borta. Min farfar var tvungen att ansluta sig till kooperativet, liksom alla andra i staden - ja, de grundade kooperativet tillsammans efter kriget. 1973 började min far att buteljera sitt eget vin, ganska tidigt för att vara i södra Pfalz. Han producerade torra viner från början, och det var ungefär lika galet kommersiellt sett som att plantera pinot. För att klara överlevnaden fick han komplettera med fler verksamheter: grisuppfödning och plantskola för vinstockar. Vinförsäljningen byggdes upp ytterst långsamt, över många år. Steg för steg har vi tagit oss till dagens 20 hektar vingårdar, som ger mellan 75 000 och 120 000 flaskor vin om året. Pinot noir är ju en opålitlig druva när det gäller skördeuttag, och man kan bara använda det bästa. Allt vi omplanterar idag är pinot noir, det är den druvan vi vill arbeta med. Vingårdarna har idealiska jordtyper, med kalksten i botten och lera ovanpå. Tung kalkrik lerjord, perfekt för pinot noir."

"Det intressanta med druvan är att den ger helt olika och sinsemellan intressanta uttryck i olika jordtyper - som Ahr, Rheingau, Franken, Baden och Pfalz. Stilistiskt sett är vårt mål att skapa eleganta viner, snarare än kraftfulla. Det är druvans innersta väsen - den är mer diva än kraftkarl. Alkohol och ek ska helst hålla sig i bakgrunden. Vi gör allt vi kan i vingårdarna för att hålla ned sockermognaden och den naturliga alkoholhalten. Det är det som är kampen nu för tiden, eftersom det numera blivit lätt att åstadkomma 14 till 14,5% alkohol. Och det vill vi inte ha. Så vårt arbete handlar framförallt om att bromsa rankornas växtkraft och dämpa sockerproduktionen."

Vilka metoder använder ni då?

"Det finns ett flertal sätt. Kanske allra viktigast, så använder vi täckgrödor som konkurrerar med vinstockarna om näring och vatten. Vi beskär rankorna hårt, och tunnar ut i lövverken under sommaren och hösten, eftersom det är där fotosyntesen äger rum. Vilken sorts rotstock man väljer är också betydelsefullt - man vill ha långsamt växande sorter. Det var svårt att få tag på på sådant plantmaterial på 60-talet, eftersom alla önskade sig motsatsen, nämligen så stora skördar som möjligt."

"Vi vill skörda så sent som möjligt, men vi vill att den fysiologiska mognaden ska komma före sockermognaden. Det här är väldigt viktigt när det gäller pinot noir. Och så vill man att kärnorna ska ha hunnit bli bruna och börjat smaka nötigt och gott. Gillar man smaken när man tuggar på dem, då är det bra. Det är vårt viktigaste kriterium för att börja plocka."

Avstjälkar ni allt?

"Jag experimenterade under några år med stjälkar (har varit ansvarig för vinerna sedan 2005). Jag vinifierade små andelar med stjälkar, men var inte nöjd med resultaten. Det ger lite mer struktur, men som jag ser det så tappar man i finess. Så det är inte idealiskt för vår stil av pinot noir."

När vi träffade Meike Näkel förra året så sa hon samma sak som du.

"Ja, jag och Meike är nära vänner. Vi praktiserade tillsammans under ett år hos Dr. Heger i Baden och tycker i många stycken likadant. "

"Vi vinifierar alla lotter separat, för att lära känna varje läge så väl som möjligt. Till sist så blandar vi förstås vinerna, men man får fram fler lager och större komplexitet om man håller isär lotterna tills de blivit vin. Och det ger förstås bättre möjligheter att stämma av blandningen. Vi kan använda naturjästen i en del jäskar, odlad jäst i andra, och sedan jämföra resultaten."

Hur stor del jäser med vingårdens naturliga jäststammar?

"De allra flesta viner får åtminstone starta sin jäsning på naturlig väg. Sedan händer det ganska ofta att jag tillsätter lite odlad jäst eftersom jag inte kan vänta ända till i maj på att vinerna ska jäsa klart. De flesta vildjäsningar tar rejält med tid, de stannar ofta av i november för att starta om först i mars-april eller så. För toppvinerna är det bra, och jag har tid att vänta på dem, men inte när det gäller baskvaliteterna. Exempelvis så buteljerades förra årets toppversion av pinot blanc först strax innan årets skörd. Som ni ser på den här tanken så står det "vildjäsning", men jag satte just till lite jäst eftersom det är min basriesling och den borde vara färdigjäst till i januari så att vi kan buteljera den i mitten av maj."

Fruktflugorna är överallt i vinerierna just nu. Är de något problem? En enda fluga förstör ju smaken på ett glas vin.

"Som ni ser har vi en elektrisk flugfångare här, är den inte på så blir det helt galet. Och de kan ju inte ta sig in i kar eller tankar, för då dör de av koldioxiden."

I Wonnegau, på en gård utomhus, såg vi primitiva öppna jäskar i grön plast med bara en presenning över och massor av flygfän utanpå. Det hela luktade fruktflugor lång väg...

"Jag tror faktiskt inte att de kommer in, tack vare koldioxiden. Men jag skulle inte pröva..."


"För att jäsa vår spätburgunder använder vi stora öppna kar av fransk ek, med manuell nedtryckning av skalhatten. De här två är producerade i Frankrike, de andra i Österrike men av fransk ek."

Väldigt snyggt med räv-logon på jäskaren. Hur länge har ni haft er logotyp?

"Sedan 1976. Det kommer från fabeln om räven och de sura druvorna. Ett litet skämt eftersom folk brukade kalla min pappas torra viner för sura."

"Om vi går vidare, så kommer vi till lagringsdelen av vineriet. Vi har ungefär 300 små ekfat. Här ser vi några äldre fat med "förbjuden frukt" (Verbotene Früchte) som syftar på att man inte fick plantera cabernet och merlot här förr i tiden."

Tvingade myndigheterna någonsin din far att rycka upp dem? Vi har pratat med andra som råkat ut för det.

"Hehe... det är en smula komplicerat... odlingen var ju på den franska sidan, vilket trots allt gjorde det hela lite enklare. Officiellt är vinstockarna betydligt yngre än de är i verkligheten. Min far planterade dem utan att berätta för någon. Ibland är det bäst att hålla saker för sig själv."

"Det är avgörande hur man jobbar med ek, inte minst med valet av ek. Min far startade ett samarbete för snart tjugo år sedan med fyra andra vinerier i Pfalz. Det var Rebholz, Wehrheim, Kessler och Siegrist. Samarbetet gick bland annat ut på att få tillgång till egna ekfat av lokalproducerad ek från skogarna här ovanför, samt från Frankrike och från Österrike. Det skulle vara ek med extremt täta fibrer, som gav en diskret påverkan på vinet. Det blev ganska dyrt eftersom vi fick välja ut virket, frakta det, lufttorka det och så vidare. Men det är värt det, tycker vi, så vi använder ungefär 50% ek från Pfalz. Den är annorlunda än den franska, vi ville först köra med enbart tysk ek, men båda två blir en bra blandning. När man lägger det unga vinet i tio olika fat, så kommer det att utvecklas till tio olika viner. Något är tyngre, något är mer elegant. Något är nötigare, något är fruktigare. Blandar man dem, så får man fler lager av aromer, som gör vinet mer komplext."

Hur stor andel ny ek använder du för dina spätburgunder Grosses Gewächs?

"Det beror på året, förstås. Och på vinet, hur det smakar. Man får gå på magkänsla, och det är alltid en chansning. Det är alltid bättre att använda för lite än för mycket - man kan aldrig ta bort något man lagt till. Så det varierar mellan 50% och 100%, beroende på året. 2011 är ett år som klarar mycket ek, eftersom vinerna kommer att bli väldigt komplexa. De är inte alltför tunga, men komplexa, med en tät struktur."

In kommer Stefan Dorst, som var gårdens vinmakare från 1990 till 2005. Numera stöttar han Fritz när det behövs. Den schweiziska gruppen har just anlänt, och Fritz måste guida dem genom vineriet och leda en provning. Vi stegar vidare till provningsrummet för att smaka oss igenom valda delar av det aktuella sortimentet i sällskap med Fritz' syster Helena.


2009 Schwarzriesling   €9 (pinot meunier)  
2009 Spätburgunder   €9  (uppfostrad i stora fat)
2009 Spätburgunder "B"   €15  (uppfostrad i barriques)



2008 Spätburgunder Kalkgestein   €25  (terroir-selektion)
2008 Spätburgunder Steinwingert   €35  (specifik vingård)



2009 Spätburgunder Sankt Paul GG   €55
2007 Spätburgunder Sankt Paul GG
2007 Spätburgunder Kammerberg GG


2005 Verbotene Früchte    €35   (cabernet-merlot i barriques
2010 Riesling Laissez-Faire    €12  (spontanjäst, inte oväntat)
2009 Riesling Sonnenberg GG  €19,50

Tummarna upp hela vägen, och 2009 Sankt Paul får in en riktigt skön träff. Nu bär det av norrut igen, men vi återkommer till Fritz' viner på hemmaplan.


Disclaimer: Resan sponsrades av Rheinland-Pfalz Tourismus GmbH. Vi åkte vart vi hade lust.

California cabernet 1980-1986


Igår kväll presenterade Jan Rosborn en sextett mogna cali-cabbar på Stockholms Vinkällare. Det här är en typ av provning som är lite knepig att genomföra på egen hand, och får väl sägas vara en av poängerna med ett vinsällskap som Munskänkarna. Den här gången kom alla buteljer dessutom från Jannes egen källare - mycket generöst, och betryggande när det gäller lagringshistoriken. Ett unikt tillfälle till vinös förkovran, bara att tacka och ta emot!

Den famösa Paris-provningen 1976 spökar fortfarande, så fort det ska provas mogna californier. Frågor som kommer upp i sådana här sammanhang handlar ofta om jämförelser mellan Napa och Bordeaux. Vilka cabbar är bäst? Vilka håller längst? På vilka sätt utvecklas de olika och varför? På 80-talet framställdes californierna i en europeisk stil med alkoholhalter mellan 12 och 13 procent. Skillnaderna jämfört med klassisk bordeaux är inte stora när det gäller strukturen. Och när det gäller kvalitet ska vi upp på rätt hög nivå...


1980 Georges de Latour Beaulieu Vineyard Private Reserve Cabernet Sauvignon Napa Valley

Elegant rödfruktig doft av röda vinbär och lingon med ljus virginiatobak, ljusa kryddor, undervegetation, målarlåda, rök och en knivsudd vanilj. Slank, stram smak med frisk och intensiv syra i lättare kropp. Lång syradriven och kryddig eftersmak. Ett vin i klassisk stil, med karaktär av relativt tidig skörd. I stort sett färdigutvecklat, kan nog hålla ett gäng år till. Mycket vackert.

100% CS, två år i amerikansk ek. Ursprunget är Rutherford. Första "private reserve"-vinet i Napa på 1930-talet. 13% alkohol.


1982 Diamond Creek Volcanic Hill Cabernet Sauvignon Napa Valley

Urtypisk fruktig cabernet-doft med toner av ceder, blyerts, paprika, svarta vinbär, rosor, plommon och mörka mineraltoner. Stramt elegant smak med balanserad syra i lättare medelfyllig kropp utan större rondör. Lite tunt i mittfrukten, men gott om tanniner av det torrare slaget. Konstigt nog är vinet inte fullt utmognat än, men tanninerna kommer att hålla längre än frukten. Hur som helst riktigt gott och bra.

88% CS, 8% merlot och 4% cab franc. 22 månader i fransk el från Nevers. Egendomen ligger på Diamond Mountain, uppe i skogen på västra sidan av dalen, innan Calistoga. Frukten kommer från Volcanic Hill (3,25 ha), ett av egendomens fyra lägen som började planteras 1967. Grå basalt, brant läge, den varmaste av egendomens vingårdar. 12% alkohol.



1986 Laurel Glen Cabernet Sauvignon Sonoma Mountain

Mörkaste vinet. Djup färg, nästan opak. Svart frukt och komplexa toner av mörk piptobak, läder, lakrits, grillkol, ceder och blyerts. Behöver tid för att öppna upp i glaset. Ett kraftpaket till smak, med mörk svartvinbärsfrukt och rejält vrid på alla rattar: tanniner, syror, kropp, intensitet. Ett stort vin i senskördad stil som har en del imponerande kvaliteter även om elegans inte är en av dem, och slutet blir lite kantigt och rustikt. Dricks bra nu och vinner förmodligen inte på att lagras så mycket längre, även om vinet ger ett förvånansvärt ungdomligt intryck. Fram med entrecôten.

100% CS. I västra delen av Sonoma Valley ligger Sonoma Mountain. Vingården är planterad 1968. Första årgången gjordes 1981. 12,5% alkohol.



1984 Duckhorn Cabernet Sauvignon Napa Valley

Rejält utvecklad doft av läder, jord, plommon, chokladkola, multnande skogsgolv, buljong och soja. Ganska kraftfull smak med bra balans mellan stram syra, kryddiga tanniner och och en stenig/jordig mineralkänsla. Lite uttorkande, ungefär som en klassisk brunello eller aglianico. Riktigt bra längd. Fullgången mognadsutveckling med toner som en del provare tycker är lite störande.

80% CS, 10% merlot, 10% malbec och petit verdot. Två år i fransk ek, 40% ny. Silverado Trail, östra sidan av dalen långt upp vid St. Helena. 1978 var första årgången. Vinmakare Tom Rinaldi, senare på Spottswoode. 12,9% alkohol.


1984 Ridge Monte Bello Cabernet Sauvignon Santa Cruz Mountains

Transparent sammet i glaset. Örtigt svalkande doft, något eucalyptusgrön med fina röda och svarta vinbär, ljus tobak och medicinala/eteriska drag av liniment och tigerbalsam. Smärre inslag av smuts, smörjolja och animalier gör bara helheten än mer spännande. Elegant smak, frisk och sval med behagfull munkänsla, pigg syra och finmalda tanniner. Ytterst välbalanserat, med lite sötare frukt än de övriga vinerna. Bra driv i avslutningen och rejäl längd. Klart bästa vinet, i en klass för sig. Avgjort flest röster.

93% CS och 7% merlot i den här versionen. Vingården ligger på 900 meters höjd och är planterad från 1949 och framåt. Första årgången kom 1962. 12,9% alkohol.



1985 Far Niente Cabernet Sauvignon Napa Valley

Oxidativ doft av brun farin, ostbutik, plommon i madeira, chokladpralin, övermogen frukt och gamla dadlar. Stor smak med tröttnade drag - beska, sträva, träiga och syrliga. Spänsten i frukten är tyvärr passé och smaken saknar längd. Förutom den långt gångna utvecklingen ger vinet intryck av alltför sen skörd. Två flaskor uppvisar likartade drag.

80% CS, resten merlot och cab franc. 20-24 månadar på små franska ekfat. Ursprunget är Stelling Vineyard i Oakville, granne med Martha's Vineyard, Mondavi Reserve Blocks och Harlan Estate. Vingården är planterad 1978. 13,5% alkohol.


Ja, det är bara att konstatera att Ridge Monte Bello står sig fantastiskt bra genom åren. Rätt nyligen hade vi möjlighet att prova 1995, 1997 och 1999 - 97:an var allra bäst - och den här finfina 84:an uppvisar inga som helst tecken på trötthet. Imorgon släpps både 2008 och 1997. Vi sätter upp dem på önskelistan.

söndag, november 27, 2011

BYO 26 november


Det är alltför sällan blir de av, dessa tillställningar som går ut på att leka blindbock och låta sig luras uppåt väggarna i glada vinvänners lag. Den här gången var det vår tur att stå för mat och husrum, och vi tog chansen att tillreda en helstekt gås - alltid lika efterlängtad och välkommen vid den här tiden på året. Och tänka sig: alla tio som sitter runt bordet har träffats tack vare vinbloggarna. För fem år sedan hade vi inte hört talas om varandra.

Våra gäster tas emot med ett glas kopparfärgat rosa bubbel. Det är ett öppet och inbjudande vin med generöst gräddig frukt och en viss utveckling mot undervegetation och tryffel. "Välgjord storhusstil", konstateras det. När det gäller åldern blir det knepigare att gissa.
Till en början är alla och fiskar långt tillbaks på nittiotalet. Nä, det här är faktiskt ett yngre vin än så. 2002? Yngre! 2004? Yngre ändå! En överraskning, verkar det som. Yppiga 2006 har gett ett resultat som är väldigt lätt att tycka om, och som passar den otålige. Mums.

2006 Louis Roederer Millésime Brut Rosé

Vi fick testa det nysläppta bubblet på en sortimentsprovning och blev omedelbart förtjusta. Vinet bad verkligen om att få bekanta sig lite mer ordentligt. Det hörs en del frankofilt gnäll över priset - plus att man kan hitta bättre riesling-apéritif betydligt billigare - och visst är det väl också möjligt att hitta jämbördiga pinotbubblor för mindre pengar om man letar noga. Nu tänker vi kanske särskilt på Eric Lichtle och hans prestigelösa Crémant Blanc de Noirs, som packar precis lika mycket pinot-pleasure för en ynka hunka. Men det glömmer vi ikväll...



Vi sätter oss till bords och häller upp ur karaffen, ett vitt med rikt gul färg. Doften är märkligt liten och knuten, trots gott om tid i luften. Vi får noter av citronskal, fet gul frukt, kryddor, örter, barrträd, kåda och en bergoljig mineralton som påminner om skiffer. Vinet ger ett senskördat intryck på nosen, men gömmer liksom själva fruktkorgen bakom ryggen. I munnen finns dock inte minsta blyghet, för det här är kraftfullt, rikt och intensivt. Ryggraden utgörs av sten och stram syra, men det man framförallt tänker på är vinets muskler. Det är rejält med tryck i grejorna, ungefär som i en Smaragd från Wachau, och alkoholen blir smått besvärande när den bidrar med beska, bitterhet och anisvärme i avslutningen. Det är invändningar som hörs, snarare än jubel. Gissningarna går i första hand till Alsace och Wachau, men skiffertonen är ju rätt tysk.

2007 Dönnhoff Hermannshöhle Riesling GG

En viss besvikelse måste man säga - Schildknecht's 95 pinnar är svåra att hitta - men så var vi uppenbarligen för tidigt ute. Den här nollsjuan behöver minst tre år till, men frågan är hur kul det blir. En stadig wienerschnitzel är nog bästa matchningen när det väl är dags.



Nästa glas har en lätt blommig rieslingdoft med tydliga mineraltoner, vit frukt och lemon zest. Ett ungt vin, att döma av den pyttelilla pärontonen. Helhetskänslan är stenig, frisk och aningen grön. Det doftar Mosel: skiffer, som det verkar. Smaken är dock helt utjäst (vilket får oss att överge Moselteorin) med en ren och hög syra, gott extrakt och och runt babyhull. Hela paketet är utpräglat elegant - inte helt olikt en ung stram bourgogne-chardonnay utan märkbar ek - och avslutningen har en god kryddighet och anissälta, men ingen bitterhet eller beska. Öppet och tillgängligt nu, en riktig skönhet. Det är knepigt att spika ursprung och producent, men årgången verkar vara 2009. Ett toppenvin, från ett toppenår.

2009 Dönnhoff Dellchen Riesling GG

Oj. Vilket sammanträffande att vi fick ihop de här två vinerna på ren slump! Här har vi ett helt annat slags uttryck än i nollsjuan, karaktären är inte lika senskördad och betydligt mer tilltalande. Terry Theise associerar fritt, men frågan är om man blir så mycket klokare: "For an essentially studious wine this says a lot. (Dellchen is always both elusive and allusive; it isn’t direct, and it needs to be probed.) It’s a soft composition with thick chords; very long, woodsy like old leaves and tree bark after a warm rain; the palate is more silvery, sorelly, with a touch of flint; calligraphic, studied, careful diction, as if it could be explained if you’d only listen close enough...but the answer is just beyond grasping, and remains a lovely riddle." Den här pärlan finns fortfarande att köpa på SB.



Sniff, sniff... wow, nu snackar vi! En helklassisk bourgogne-näsa med vit citrus och lyxiga fattoner som grädde, nötter, toast, kryddor och tryffel. Flintrök, och nydraget tändsticksplån. En liten stickighet som kan vara fritt svavel, och går hand i hand med vinets mineralitet. Förhäxande sniff hur som helst, här blir man hängande och vill bara ha mer. Och det får man. Ord räcker inte för att berätta varför det här är så fängslande! I munnen möts vi av en slank personlighet med riktigt skarpskuren syra - kalkstenssyra - och ganska gott om rostade fat i klassisk stil. Det här är superbt, och kan bara komma från Bourgogne. Frågan är bara om vi är i Corton, Meursault eller Puligny? Vi landar efter lite fundering i någon av Puligny-Montrachets bästa vingårdar. Riktigt spännande! Här någonstans får vi veta att det är en ytterst sällsynt krabat, och något av ett kuriosum. Hmm, tanken går direkt till Comte de Vogüé's Bourgogne Blanc från unga stockar i Musigny. Men den hade vi tillfälle att prova ganska nyligen, och det här är betydligt bättre. Inte chardonnay, får vi veta! Eftersom det är omöjligt att överge den geografiska bestämningen måste slutsatsen bli aligoté. Och det är det mest häpnadsväckande exempel på den druvan vi någonsin smakat.

2006 Domaine d'Auvenay Bourgogne Aligoté Sous Châtelet

Avsändaren är inte vem som helst, utan den legendariska madame Lalou Bize-Leroy. Ursprunget är Meursault. Odlingsmetoderna är hängivet biodynamiska. Antalet buteljer var 1180 varav denna är nummer 695. Korkdragarens favoritproducent i Bourgogne. Tack!



Det är ingen lätt match att hamna efter en sådant vin, men nästa glas gör ett gott jobb. Doften är kryddig, nästan fet och vaxig, med en lätt aromatisk fruktighet som är relativt neutral. Ni vet: päron, meloner, äpplen och sånt. Kryddigheten är rätt spännande, med bakkryddor som kardemumma. Ekfat i modernare stil kan tänkas vara med i spelet. I munnen imponeras vi av den svalvuxna karaktären och den goda syrastrukturen - vi pratar visslande hög nivå - och blir glada över att eken håller sig väldigt diskret i bakgrunden. Det är ett ungt vin - kanske alltför ungt - men ytterst lovande inför framtiden. Några år till, bara. När det gäller druva och ursprung blev det knepigare. Furmint känns som en gångbar teori. Eller carricante. Eller albariño. Det är ett druvrent vin, får vi veta. Det har uppfostrats i stora ekliggare, inte i små ekfat. Druvsorten har nämnts. Vinet har vuxit på 900 meters höjd... okej, vi fattar vinken! Carricante, Etna Bianco.

2009 Tenuta di Fessina A' Puddara Etna Bianco

Mer att läsa om det här vinet på Wine Virtuosity.


Kvällens första röda har en vidöppen, oblygt cabernetdominerad doft som på samma gång lyckas vara väldigt fruktgenerös, ordentligt utvecklad och rejält komplex. Här har vi massor av mörka körsbär, svarta vinbär, plommon, blyertspennor, mynta och vicks-eucalyptus, multnande löv, grusdamm, mintchoklad, kryddlåda och skaldjursliknande mineraltoner. Aromerna speglas perfekt i smaken, som riktar in sig på kraft snarare än på elegans. Högar av pennväss, smått bläckiga tanniner, rätt hög syra, rejält med fat och en viss ekbeska. Smaken ger ett yngre intryck än doften och det bråkar fortfarande lite i munnen. Hur som helst ett biffigt och ganska imponerade vin trots tendenser till obalans - ett par-tre år till borde göra susen. Ursprunget då? Först var vi nog flera som tänkte Napa Valley. Men så har vi körsbären och syrorna som tillsammans känns klart italienska. Napa har en ju en italiensk enklav som heter Bolgheri, och där kan vi gärna tänka oss att placera det här vinet. När vi får veta att det är ingår 30% cabernet franc - en vanlig andel i Saint-Émilion - drabbas vi av insikten att vi måste bege oss tillbaks till moderskeppet Bordeaux. Men då lär året ha varit varmt. 2000, verkar det som.

2005 Château Beauregard Pomerol

Förvånandsvärt tidig utveckling för en nollfemma, särskilt i doften förstås, men i viss mån också i smaken.


Det börjar bli dags för middagsgåsen, så vi tar in två viner som kan tänkas passa till. Det vänstra har en ung pinotdoft med ett skikt av gräddkola, orientkryddor och mint högst upp i glaset. De bäriga tonerna är röda snarare än mörka, med associationer till röda vinbär, röd cassis och röda körsbär. I nästa lager finner vi och komplext köttiga drag med olika nyanser av färskt, rökt, grillat och lufttorkat. I munnen ett vin i slankt röd burgundisk stil, med de strama vinbärssyror som vi brukar uppskatta så mycket när det står gås på bordet. Frukten kan väl varken skryta med rondör, utpräglad silkighet eller extraordinär täthet, snarare är det fräschören och elegansen man uppskattar. Längden är rätt måttlig, men det är ett skönt vin att dricka. Det hörs en del invändningar, och vi är nog en minoritet runt bordet som verkligen uppskattar vinet till fullo. De första gissningarna går - inte helt oväntat med tanke på att det är vårt vin - till fransk-tyska gränsen och Friedrich Becker. Nej, det här vinet är faktiskt franskt på riktigt. "Taupenots Corton-Rognet!" klämmer Franko plötsligt till med - som vanligt lika bloggpåläst och vass på att klura ut vad det är vi tänker bjuda på.

2009 Domaine Taupenot-Merme Corton-Rognet Grand Cru

Inte lika övertygande som vid Tryffelsvinets provning. Håller kanske inte fullt ut grand cru-klass om man ska vara kritisk, men ett elegant vin är det, och ett härligt ackompanjemang till gåsen.


I glaset till höger har vi också en pinot, ingen tvekan om det. Doften är stor, rentav vidöppen. Skönt utvecklad och rejält komplex med Côte-Rôtie-liknande toner av violer, kött, chark, tjära och rök. Faten bidrar med vanilj och kryddlåda. Man kan associera till ungefär samma slags bär som i förra vinet, men de är mörkare, tätare och rikare, i positiv mening likörtonade. Frukten ger ett fullmoget intryck, och vinet är också fullmoget (bordet runt beklagar vi svenska språkets brist på distinktion mellan "ripeness" och "maturity" - ska vi säga druvmognad och flaskmognad?). I munnen infriar vinet alla löften. Det besitter en makalös silkighet och harmoni, en sådan rikedom och rondör - utan minsta antydan till klumpighet eller hetta. Här bjuds storartad njutning på egen hand, och det visar sig även funka bra till gåsen trots att syrorna är åt det lägre hållet, och det är väl den enda invändning man möjligen kan ha. När det gäller ursprung kan det väl egentligen bara handla om Nya Zeeland eller Californien. Amerikanskt ursprung brukar vi förknippa med lite mer alkoholvärme än det här vinet förmedlar, så det lär nog vara en kiwi-pinot. Och inte vilken som helst, utan den bästa vi någonsin smakat!

2006 Daniel Schuster Omihi Selection Pinot Noir

Den här nyzeeländaren kan lätt konkurrera med bourgogne grand cru i fråga om kvalitet. Waipara har en vulkanisk jordmån - inte helt oväntat med tanke på vem som tagit med sig vinet. Sorgligt nog gick Daniel Schuster i konkurs, och 2006 var den sista årgången han gjorde. Läs Niklas post här.


Mörka surkörsbär och asfalt i nästa glas. Här finns en viss mognadsutveckling mot torkad och kokt frukt. De förmodligen använda faten bidrar med lakrits och bakkryddor som kardemumma, men här finns ingen vidare komplexitet att prata om. Surkörsbären fortsätter i munnen, och får sällskap av en rejäl syra som inte känns helt i balans med resten av vinet. Fruktmognaden verkar hyggligt bra men tanninerna är lite kantiga (fast Piemonte kan nog plockas bort från gissandet, även om hög syra skulle kunna betyda barbera, men den här "sura" syran känns ju rakt av sangiovesisk). Intrycket är märkligt anonymt, och faktiskt ganska mediokert. Dessutom tappar vinet i energi ju mer luft det får i glaset. Gissningsvis är det en mogen barrique-toscanare från åren 99-01. Ingen runt bordet är i närheten av varken rätt druva eller ursprung.

2005 Domaine Jamet Côte-Rôtie

Ett mysterium, ingen fattar någonting! Inga violer, inget kött, inga av de typiska Jamet-markörerna. En förklaring kan finnas i att vinet fått så mycket som tio timmar i karaff, och hunnit tappa sina övertoner. Eller så är det helt enkelt den klassiska syrah-tunneln vi har råkat på, det stämmer rätt bra med tidtabellen. Det ser hur som helst inte helt lovande ut för flaskorna i källaren. Det verkar som att Farbror Bob kan ha rätt i sina reservationer mot senare årgångar av Jamet, även om vi är överens om att han missbedömde nolltrean.


Sniff, sniff. En skolboks-cabbe! Klassisk vänstra stranden-bordeaux med sitt typiska gräs och paprika. Men tyvärr också med en anstrykning av korkdefekt, som avslöjar sig fullt ut i munnen. Snipigt och fruktglest med noll längd. Tant pis...

2001 Château Sociando-Mallet Haut-Médoc Cru Bourgois




Nästa vin har en otroligt vacker uppsyn i glaset. Högeligen transparent med fin lyster och stort färgdjup. Doften är rejält komplex med intrikata toner av örter, mynta, honung, vinbärsgelé, tobak, lakrits, jord och pelargon. Det är som om druvorna haft varierande mognadsgrader när de plockades. Några stjälkar fick nog också åka med, och vinet ger intryck av att ha lagrats i botti. Det är en egensinnig, personlig skapelse med tydlig avsändare. Så pass tydlig att Frankofilen får "Bressan-vibbar"... men vi håller masken ett tag till. I munnen en elegant tobaksrökare med sjungande syra. Mittsmaken är perfekt fokuserad med intensiva aromer av cassis, mullbär och vinbärsgelé. Kryddiga nypon i avslutningen och en härlig längd tack vare den spikraka syran. Ett underbart vin med klockrent italiensk profil och suverän drickbarhet, fortfarande ungdomligt med många års framtid.
Druvsort? "Pignolo!" säger Franko. Utan att någonsin ha smakat en sådan...

1999 Bressan Cru Pignol



Och nu över till något helt annat. En volatil doft med lösningsmedel, aceton och lim. Frukten är riktigt tät, mörk och sötmogen med inslag av persikor. Eucalyptus på toppen och lakrits i djupet, med generös assistans av tjära, grillkol, kaffe och soja. I munnen en kassaskåpstät fruktbomb med hög alkohol och i sammanhanget överraskande hög syra. Toner av bokna äpplen påminner lite om amarone, annars är det väl ganska uppenbart syrah vi har i glaset, eller ska vi säga shiraz? De flesta tror nog att detta är en aussie, men amarone och châteauneuf finns också med bland teorierna. Den här stilen lär aldrig bli vår, och de oblyga faten påminner om Mordorées La Reine des Bois som gav oss problem när vi provade Ch9 2001 med Munskänkarna i måndags. På sitt sätt imponerande, men också svårdrucket och med kraft nog att fälla provaren innan kvällen är slut. Spottkoppen nästa.

2008 Alban Vineyards Patrina Syrah



Mmm, här har vi en fin hallon-nebbiolo! Lätt volatila botti-noter, glänsande körsbärsnickel, förtjusande örter, vinbär, apelsiner och eneträ. Rent och snyggt spel i det ljusa registret. I munnen en riktigt god italienare, klassiskt stajlad, där alla mätare står på medelvärden utan att det blir det minsta tråkigt för det. De relativt lätta tanninerna tycks inte direkt skrika nebbiolo. Nä, här drar strukturen mer åt det örtiga och åtstramande hållet än åt det läskpapperstorra, men man kunde tänka sig något elegant från Barbaresco, Valmaggiore eller norra Piemonte. Det går helt enkelt inte att släppa nebba-spåret när det startade så tydligt! Och vi är fler som går i fällan, men inte G som slår fast: detta är ingen nebba! När det gäller ålder landar vi runt 2004/2005.

2006 Conti Costanti Brunello di Montalcino

En härlig klassiker i sympatisk stil, men det är lite svårt att förstå var Galloni hittade alla sina 95+ pinnar.



Nästa glas doftar lite som en ännu bättre version av föregående, och nu är det fan nebbiolo - det kan vi svära på. Här serveras en fantastiskt ren doft av hallon, vinbärsnickel, lakrits och apelsin. Kryddig och tät på samma gång som den är blommig och diskantrik med skimrande ljusa övertoner av violer, menthol och läder. Måste vara traditionalist-nebba av bästa slag! En lysande start, vi kan inte bärga oss utan måste smaka.
I munnen visar det sig vara ett slankt och elegant vin med flödande fruktkoncentration, saftig syra och nafsande tanniner. Intrycket är ungdomligt, vidöppet och rentutsagt överjävligt gott att dricka redan nu. Stilen känns bekant, så vi säger Bruno Giacosa och tippar på att det är senast släppta årgång (2007) av hans Barolo Monfalletto.

2007 Giuseppe Rinaldi Barolo Cannubi San Lorenzo / Ravera

Beppe Rinaldi! Vilken ära att få bekanta sig med ett vingårdsvin från denne excentriske barolo-profil. Den här tråden måste vi absolut nysta vidare på. Kvällens bästa. Ja, till och med etiketten är kvällens bästa.


Hur följa upp detta? Med mognad, såklart. Nästa vin är mörkt sammetsrött med lite fällning i glaset. Det doftar av gammal ostbutik och tvättäkta fransk merde. Skogshallon, kryddor och skön orenlighet. Smaken har gott djup med mogna tanniner, bra fräschör och precis lagom balans mellan fruktighet och utveckling. Det verkar vara en mognande bourgogne från Côtes-de-Nuits, förmodligen premier cru. Årgången ser ut att vara 2002, möjligen 1999. Riktigt trevliga doningar i bra drickfas.

2002 Domaine Daniel Rion Nuits-Saint-Georges Les Grandes Vignes

Bra jobbat på bynivå. Priset i Frankrike låg tydligen runt €20 - fantastiskt mycket bourgogne för pengarna.


Sista blindpavan bjuder på en mörk, djup, pinot-liknande frukt av jästa körsbär, som vid nästa sniff får korrigeras till grenache. Ett komplext och läckert uttryck med toner av chark, lakrits, anis, eneträ och fat. Gott om garrigue i doften, som sig bör i södra Rhône.. och bra tryck i frukten när vi smakar, med behaglig alkoholvärme och lite sötare frukt efter föregående viner. Friskt och örtigt som tusan, nästan som en örtlikör, eller "liqueur de garrigue" för att använda Robbans uttryck. Mer kraft än elegans, och tyvärr så finns en del rätt träiga ektanniner som drar ner intrycket en smula. Årgången kan vara 2006, ett ört-år av rang.

2004 Domaine du Pégau Cuvée Laurence Châteauneuf-du-Pape

Aha, vilken överraskning! Det här glaset hade inte alls den där typiska tonen av "brett" som brukar vara det första ordet som trillar ner i blocket när man provar Pegau. Inte heller de köttsafter och bordeauxlika tobakstoner som man så gärna känner igen. Reservée brukar vara mindre träigt än Laurence, eftersom tiden på foudres är nästan hälften så lång. När vi provade 2001 Laurence i måndags, så uppvisade den också en del torra ektanniner som man kunde varit utan i ett för övrigt helt underbart vin.



Hur rundar man av en sådan här kväll? Jo, med lite vuxenläsk förstås! 2010 Marcel Lapierre Morgon Sans Soufre är en självklar källa till njutning gång på gång. Dess karaktär är så skrattretande tydlig. Kommer vi att tröttna?

ps. Söndagskväll = slattfest. Dellchen glänser i rollen som apéritif. Conti Constanti visar mer tobak och botti-toner än i går, och den helt osöta smaken har vunnit i längd. Jamets surkörsbäriga nollfemma har knappast blivit bättre av ännu ett dygn i luften.

onsdag, november 23, 2011

2009 Domaine La Barroche Signature


Häromveckan nämnde vi i en bisats att Domaine de Cristias 2009 Châteauneuf-du-Pape inte hade landat så särskilt bra här hemma, trots att vinet gjort ett bra intryck på nyhetsprovningen i början av november. Ändå hade vi ordnat bästa tänkbara förutsättningar matmässigt. Hade vi tappat känslan för Châteauneuf på ett mer generellt plan?

För att se om så är fallet skickar vi fram Julien Barrot och hans senaste alster, 2009 Domaine la Barroche Châteauneuf-du-Pape Cuvée Signature. Vinet får ingen hjälp eller handpåläggning i form av karaffering, luftning, mat eller andra finesser. Bara cold turkey i glaset, och en bit manchego att dela på när vårt omdöme är klart.

Första sniffet känns betryggande: en öppen och extremt frisk mörk skogsbärsmix, fint kryddig med en tydlig syrah-komponent. Det existerar ju ingen Fiancée längre, och eftersom den (hon?) till hälften bestod av syrah så har andelen av den druvan höjts i signaturvinet. Garriguen är förstås en självklar del av bilden, men inte torr och bränd, utan sval och frodig. Antydningar om jordgubbe och fikon lovar gott inför framtida utveckling. Det här är inte en doft som ångar av alkohol och kirsch, istället finns ett intresseväckande djup.

Det friska intrycket fortsätter i smaken, som har en befriande osöt och sval profil med frisk syra och tät frukt utan minsta tecken på överextraktion. Därtill en ypperligt välbyggd tanninstruktur och perfekt integrerad alkohol. Vinet bär faktiskt sina 15% som om de inte vägde något alls, och det har en fantastiskt fin drickbarhet redan nu. Här lär det gå åt fler flaskor i den unga fasen, och det verkar väl bäddat för lagring också. Vår oro över att ha tappat känslan är som bortblåst.
Nä, vi är båda riktigt förtjusta och kan faktiskt inte komma på några invändningar alls. Julien Barrot har gjort det igen. Härliga grejer!


Bristly via BS, 329 kr.

ps. Tidigare provat här.

tisdag, november 22, 2011

2010 Yvon Métras Fleurie


Det är bara att konstatera. De bästa hantverkarvinerna från Beaujolais har helt förvridit huvudet på oss - och vi tycks vara rätt många som har trillat dit. Nu handlar det inte längre om hur många år man ska spara flaskorna innan de visar sitt bästa, utan om hur man ska kunna undvika att dricka upp dem innan det går att få tag på mer av samma slag. Vi snackar livsfarligt kort väg till lustuppfyllelse. Bara ett plopp, liksom.

Och kanske blir det allra värst med en årgång som 2010, som har en totalt charmerande balans mellan frisk syra och saftig frukt. Det är lättare att begripa att de fylligare nollniorna bör vinna på att sparas. 2010 kollrar bort allt förnuft och kräver att få drickas omgående. Om det är någon som klarar av att hålla i tiorna och rapportera om deras framtid - grattis till er! Vi kommer i alla fall inte att fixa det...

2010 Yvon Métras Fleurie bjuder uppkorkad och hälld rakt ner i glaset på en ljuvlig doft av kryddiga hallon, apelsin och granatäpple. Dessutom toner av sten, järn, färskt kött, flintrök och stearinljus.

Entrén i munnen är silkig och luftig som en högklassig bourgogne. Mittsmaken fortfarande ganska lätt och väldigt upplyftande, men snart bygger den ut med lustbejakande sötmogen frukt. Syran känns precis som att ta ett bett i en saftig mogen apelsin, och utlöser ett otal små sprinklers i kinderna. Avslutningen skjuter ifrån och eftersmaken blir riktigt lång och munfyllande med komplexa, flerskiktade sensationer av mineral, syra, sälta, anis, kryddor och sötmogna hallon.

Åhh, ett alldeles underbart vin, så elegant och självklart att dricka. Det är sånt här vi behöver mer av, kära vinimportörer. Vem blir först med Métras?

Caves Augé, €26.

måndag, november 21, 2011

2004 Cerbaia Brunello di Montalcino


Jahaja, snorbillig brunello. Sådana bör man närma sig med stor försiktighet, åtminstone om man skulle råka stöta på dem vid tilbudspallen i en dansk supermarked. Men nu råkar avsändaren vara en välbekant romare i Köpenhamns norra förorter, och då finns det skäl att lystra. Så var också Gary Vee riktigt förtjust över nollettan för fem år sedan, och hans intryck på WLTV stämde rätt ofta med våra.

Gillar man traditionella doningar så får man sitt redan på nosen. Det här är en ganska mörk historia med fin början till utveckling, och noter av tobak, läder, jord, russin och torkade körsbär. Det är lätt hänt att tankarna far iväg till Taurasi eller Monte Vulture, och några av Montalcinos torkade rosor ser man knappast till.

2004 Cerbaia Brunello di Montalcino är en solid och välstrukturerad skapelse i munnen. Inget modernt fluff - här snackar vi hederligt kraftarbete och mogna, kryddiga druvtanniner. Vinet är på god väg mot mognad, årgången bjuder på sin sedvanliga fräschör, och mineralkänslan skiner igenom fint.

Slutintrycket blir, trots den lätt rustika beskrivningen, hyfsat elegant. Till vår pappardelle ai ragù jobbar vinet föredömligt, och om bordet varit försett med like-knappar hade alla suttit och tryckt med viss frenesi. Att det överhuvudtaget går att köpa så här pass rejäla doningar från en klassisk appellation som BdM säger antagligen både något om de imageproblem man faktiskt har, och om vilken driven vinhandlare Carlo faktiskt är.

Carlo Merolli, 139 kr.

söndag, november 20, 2011

Professor Riesling: Johannes Leitz


Det finns inget bättre sätt att lära sig mer om vin än att lyssna uppmärksamt på vad duktiga vinodlare har att säga. Nu har vi lyssnat ordentligt på Johannes Leitz' föredrag från i torsdags och publicerar en översättning här nedanför. Läs hela texten, känn er duktiga och belöna er med ett glas god riesling efteråt.

"Hej! Ahh, jag gillar verkligen det här auditoriet. Jag har genomfört hundratals vinprovningar men aldrig känt mig som "Professor Riesling" förut. Så hör upp ordentligt, annars så... har jag den här pekpinnen!

Bäst att börja med lite historik kring Weingut Josef Leitz. Min mamma forskade i stadsarkivet för Rüdesheim och fann där att vi varit vingårdsägare i Rüdesheim sedan ungefär 1700. Det härjade en stor brand i staden 1744 som förstörde de äldre arkiven, så kanske hade vi funnits där längre, men jag bryr mig ärligt talat inte så mycket om den saken - att ha texten "Winemakers since 1744" på etiketten är inte min stil. Jag är dock väldigt stolt över min farfar Josef, som jag aldrig fick chansen att träffa, eftersom han dog 1958. Hans egendom i den gamla delen av Rüdesheim blev jämnad med marken 1944. Både husen och det mesta av vingårdarna, eftersom de allierade ville tillfoga tyskarna så stor skada som möjligt. 1947 byggde Josef ett nytt litet vineri i utkanten av staden, och blev 100% vinodlare. På det viset var han långt före sin tid. Fram till 1970-talet var det vanligast att ha en gård med blandad odling av vin och andra grödor. Att så tidigt gå in helt och hållet för vin var visionärt.

Efter farfars död tog min far över, men olyckligt nog så dog han redan 1965 - bara 33 år gammal. Jag var fjorton månader vid tillfället, och min mor kommer från en trädgårdsmästarfamilj, med en blomsteraffär. Så tro det eller ej, jag är till hälften florist. Kanske är det därför jag har gröna fingrar, men som barn spenderade jag mycket tid i plantskolan och i blomsteraffären. Jag är mycket tacksam att min mor behöll egendomen åt mig, hon arbetade som en dåre på den tiden. Jag tog över 1985, efter två års praktik och tre år på vinuniversitetet i Geisenheim. Det fanns mycket som behövde göras, och inga pengar att investera. Vi hade gamla fat från min farfars tid - jag ska berätta längre fram om jäsning i fat kontra jäsning i ståltankar. Så den första årgången jag gjorde var 1985. Det tog mig sedan ungefär fem år av försök för att finna min egen väg, hur jag ville göra mitt vin.

Vid den här tiden var tyskt vin nere på den absoluta botten. Det var vinskandaler, överproduktion, sockervatten - en tuff tid att starta upp ett vineri. Vinälskare upptäckte "Nya Världen". Vi överlevde under en lång tid genom att ha en anspråkslöst gästgiveri, ett Straußwirtschaft, som vi körde från 1986 till 1999. Under den här tiden märktes "den franska paradoxen" även i Tyskland - folk började att dricka mer rött än vitt för att det ansågs vara mer hälsosamt, så det blev mer utbrett med rödvinsproduktion i Rheingau och Rüdesheim. Det var vanligt att unga vinmakare arbetade med andra druvsorter - riesling var alls inte så hippt som det är nu. De arbetade med andra druvsorter, andra jästsorter, till och med barriques. Men min inställning från första början var att jag ville jobba med, och för, terroir. Det var hela tiden mitt mål. En gång när jag var fjorton och hällde vin på festivalen i Wiesbaden, kom en ohyfsad äldre man fram till mig och frågade: "varför smakar Bischofsberg annorlunda än Schlossberg?". Jag vet inte, svarade jag. Då blev han lite vänligare, och förklarade att det var skillnader på jorden och klimatet. Wow, det där låter intressant, tänkte jag...

Vi ska se lite på skillnaderna i Rheingau, som ligger precis vid 50:e breddgraden. Rhen lämnar ju sin norrgående riktning när den träffar på bergen Taunus, vid Wiesbaden. I några mil går flödet från från öst till väst, men efter Rüdesheim träffar floden på ännu en bergskedja, Hunsrück, och vänder åter norrut. Den här böjen på floden erbjuder de enda möjligheterna att odla så här långt norrut. Alla vingårdar är sydvända och Taunusbergen i ryggen skyddar oss mot den kontinentala kylan. Statistiskt sett är vi ett av de varmaste områdena i Tyskland. Oturligt nog är tyskarna galna i statistik, så även som vinodlare måste man rapportera in en hel del. Om man ser till blomning, mustvikt, solskenstimmar, dagstemperatur så är Rheingau både tidigt och varmt. Det är också ett torrt område, särskilt i Rüdesheim där vi har bergen bakom som ger regnskugga. Genomsnittligt faller 1200 liter regn per m2 i Tyskland. Grannbyn Geisenheim, som har en officiell väderstation, rapporterar bara 480 liter. Innan vi förenades med öst var Rheingau den torraste delen av Tyskland, men nu finns ett litet område bortom Berlin som är ännu torrare. I Rüdesheim regnar det ännu mindre än i Geisenheim, man kan verkligen se hur molnen stiger upp högt över bergen och regnar av sig först på södra sidan av floden.

Det är viktigt att förstå skillnaden på övre och nedre Rheingau. Det som hände för ungefär 40 miljoner år sedan var att bergen lyftes av tektoniska rörelser. Därefter kom ett par istider och rundade av kullarna och lämnade ett tjockare jordlager i övre Rheingaus vingårdar. I Rüdesheim var urberget alltför hårt, så höjderna blev kvar. Nedre Rheingau ger, jämte Mosel och Mittelrhein, de stenigaste vinerna i hela Tyskland. Jag säger detta eftersom folk ofta jämför viner från övre Rheingau (som Künstler, Weil, Schönborn) med nedre (Breuer, Leitz, Kesseler). Men det är en helt annan värld, så jag tycker inte att man ska jämföra. Förutsättningarna för terroir handlar inte bara om jord, utan också om mikroklimat och exponering. I en djup jordmån går rötterna djupare, hittar vatten och mognar utan tvekan fortare. Så man får alltid högre mustvikter ifrån djupare jordar, särskilt i början av druvmognaden, men man får också tidigare angrepp av röta. Därför är man tvungen att plocka tidigare i övre Rheingau.

Jag började med 2,5 hektar, och jag har aldrig velat bli stor. Mitt mål var, låt säga, sju hektar. Men så blev det lättare och lättare att komma över bra vingårdsmark, man kan säga att det var ett generationsskifte. Historiskt sett finns det likheter mellan Rheingau och Bourgogne. Det var inte romarna som först planterade upp marken här, som de gjorde bland annat i Mosel. Romarna stannade med sina odlingar på andra sidan floden. Det var kung Karl den Store (817), vars residens låg i Ingelheim på andra sidan floden, som noterade att snön smälte allra först på sluttningarna ovanför Rüdesheim. Kungen lät plantera vinrankor vid Schloss Johannisberg, men det var fortfarande en bit kvar till en riktig vinkultur. Munkarna från Clairvaux kom till Kloster Eberbach på 1000-talet, och det var de som verkligen introducerade vinkulturen i Rheingau. Så man kan jämföra med Bourgogne, dels tack vare munkarna och dels eftersom vingårdslotterna genom arvsskiften blivit allt mindre och mindre.

Idag har vi vuxit till 40 hektar - jag kan knappt tro det själv! Det största framsteget kom 2007, då vi tog över ett helt vineri i grannskapet: Erbslöh'sches Weingut. Det var en VDP-medlem och vi fick i ett slag ytterligare sju hektar av prima vingårdar, särskilt i Geisenheimer Rothenberg, men även i andra lägen i Geisenheim.

För att återgå till terroir: övre Rheingau har mer lera, rikare jordar, och det är svårt att se några stenar när man tittar på marken. På bilden ser vi en sandig lera, där rötterna går djupt. Men eftersom man på grund av risken för röta är tvungen att skörda tidigare, får man viner som har högre halt äppelsyra. I början producerar rankan bara äppelsyra, det är först i slutet som rankan verkligen producerar socker och äppelsyran omvandlas till vinsyra."


"Det första vinet är 2009 Eins Zwei Dry. En liten ordlek, som var min idé. Vissa tycker att det är helt galet med sånt, andra gillar det. Namnet hänger i hop med de internationella fördomarna om tyska viner som söta, och jag ville göra något för att motverka det. Jag har förstått att mina importörer i England och USA föredrar att köpa den fruktiga stilen av riesling, eftersom resten av vinvärlden är torr, och inte ens den mest konservativa franska eller italienska vinmakare kan väl motstå en fruktig riesling, som en Mosel-kabinett eller Spätlese. Även importören i Asien gör det lätt för sig och föredrar att handla den fruktiga stilen. Jag flög nyligen med Singapore Airlines och blev väldigt stolt att hitta min Magdalenenkreuz Spätlese tillsammans med två fina champagner. Jag frågade pursern, och han sa: "Åh, Tyskland, det är söta viner!" Ja, men vi gör ju några av de bästa torra rieslingarna också. Jag försöker alltså att göra något åt den här attityden, och Eins Zwei Dry är menad att vara en dörröppnare för den torra stilen.

Rüdesheim är en turistisk stad. På 7000 invånare har vi 2,8 miljoner turister varje år. Statistiskt sett är vi trea efter Köln och Berlin, men ärligt talat gillar inte tyska vinälskare Rüdesheim särskilt mycket, så jag hade under lång tid svårt att sälja mitt vin i Tyskland. Så jag fick leta nya marknader utomlands, och tillsammans med Dr. Loosen är vi nog bland dem som har störst andel export. Allt som allt exporterar vi 85% av vår produktion. Mottagarna finns i 25 länder, och Amerika är fortfarande de som importerar mest. Mellan 1990 och 2000 sålde vi i stort sett hela vår produktion till USA och England. Efter 2000 växte vi litegrann och började sälja till Asien. Vi är stora i Norge, det är fantastiskt med deras intresse. Sedan 2006 finns våra viner tillgängliga i Sverige, och nu har vi inte nog med vin för att tillfredsställa den svenska marknaden.

"Eins Zwei Dry" är en skojig etikett, men jag är också riktigt stolt över själva vinet. Ibland tror folk att en kul etikett måste innebära att vinet är mindre bra, men så är inte fallet här och priset är riktigt bra. Ser man till ursprunget så kommer druvorna från Geisenheimer Rothenberg vilket är en vingård som är klassad som Erstes Gewächs. Och mognadsgraden är Spätlese, alltid. Med den globala uppvärmningen har vårt liv blivit mycket enklare. En del undrar vad vi ska göra i Rheingau, om det blivit dags att plantera merlot snart. Fullständigt nonsens! Förut låg vi på gränsen av det möjliga, nu har allting blivit mycket lättare. Och det är långt kvar till merlot... på 50-60-70-80-talen hade vi kanske två bra årgångar på ett decennium, men nuförtiden får man gå långt tillbaka för att överhuvudtaget hitta en riktigt dålig årgång. Några av er kanske minns årgångar som -81 eller -84? Fram till 1982 var det tillåtet för vinmakarna att tillsätta ändå upp till 10% sockerlösning för att göra vinerna drickbara. Men ta i trä, de tiderna är sedan länge förbi. Eins Zwei Dry säljs som en QbA, och lagligt sett kunde vi chaptalisera, men det är inget som behövs.

I den här första flighten har vi ett vin från övre Rheingau (grannbyn Geisenheim), ett vin från ovanför Rüdesheim och ett vin från bergslägena väster om Rüdesheim, så vi går längre och längre västerut. Det innebär högre och högre andel sten, och till slut så hög dominans av sten att man undrar hur vinrankan kan växa.

2009 var för mig en riktigt, riktigt bra årgång. Kanske min bästa, och så gav den mig titeln "Winemaker of the Year". Om någon frågar om min favoritårgångar skulle jag nog säga 2001, som var riktigt bra. 2004, 2005 och 2007, och såklart 2009. Sommaren var relativt sval, ingen drömsommar, och jag hade fortfarande inte så höga förväntningar. Men i augusti fick vi en makalös värmebölja. Vi firade Rüdesheims vinfestival den 24:e augusti, och då hade vi haft flera veckor med 37 grader i skuggan och inte en droppe regn. Det var det som slutligen gjorde 2009 så bra och speciellt. Oturligt nog inverkade det negativt på 2010. Nästa års fruktsättning avgörs mycket av hur året innan var, och det blev en mycket klen fruktsättning våren 2010. Avkastningen blev rena mardrömmen. På ett skott får man vanligen tre-fyra klasar. 2010 hade vi många skott utan en enda klase, och andra med en eller två klasar. På 40 hektar brukar vi vanligen få ut 300-330 000 liter, men 2010 blev det bara 190 000 liter. I Berg Rottland fick vi exempelvis ut 6000 liter 2009, men bara 1200 i 2010. Vad som hände det året var att sommaren var ännu sämre, riktigt kall och ostadig. Det såg ut som att vi skulle få en riktigt dålig årgång. Bild-Zeitung hade rubriken: "Sämsta årgången på 25 år?" Men i september och oktober kom så det bästa skördeväder vi någonsin haft. Det var bara några få grader varmt på nätterna, och 20 grader med solsken på dagarna. Så det lilla antalet druvor genomgick en fantastisk utveckling, och på bara några dagar steg mustvikterna snabbt. Min amerikanske importör skrev om "den bästa årgången hittills"! Jag håller inte med honom, men det är en riktigt lyckad årgång när det kommer till kvaliteten. Det är svårt att komma på en annan årgång där man har så hög syra, och samtidigt så hög koncentration. Det är det som är årgångens speciella karaktär. Vanligtvis har riktigt druvmogna årgångar som 2003 och 2006 också en relativt låg syra.

Rüdesheimer Bischofsberg är årgång 2010, och vi säljer vinet som Spätlese. Det var nog det bästa som kunde hänt Tyskland - "upptäckten" av Spätlese 1705. När jag reser för att presentera mina viner hör jag ofta folk säga att tyska vinetiketter är för komplicerade - "Rüdesheimer Magdalenenkreuz Riesling Spätlese halbtrocken", till exempel. VDP, och vi är en medlem av VDP, försöker att göra systemet och etiketterna enklare. I fortsättningen strävar vi efter att sälja all torr riesling som QbA, och spara prädikaten till de restsöta vinerna. Till exempel håller alla GG-viner Auslese-nivå men säljs som QbA. Bischofsberg är ett av två viner ikväll med Spätlese på etiketten, men jag får egentligen inte kalla vinet Spätlese eftersom det (i stort sett) är torrt.

Vi kommer från Rothenberg öster om Rüdesheim, som nästan saknar sten i marken. Sedan har vi Bischofsberg, strax ovanför byn. Namnet kommer från biskopen av Mainz. Här finns kanske en femtedel kvartsit inblandad i lerjorden, och man börjar märka av den där typiska Rüdesheim-mineraliteten. Och det tredje vinet i klassen kallar vi "Magic Mountain". Återigen något engelskt, en del tyskar gillar inte att jag håller på med sånt. Det har absolut inget att göra med exportmarknaden, amerikanerna hatar namnet, de tänker på tuggummin och berg- och dalbanor. Historien bakom etiketten är att en engelsk journalist, Stuart Pigott, kom och provade min kollektion och sa: "Johannes, som herr Goethe sa, så frambringar Rüdesheimer Berg så fantastiska viner att det verkar som om trollkarl varit framme. En bra idé för etiketten skulle vara namnet "Zauberberg" (det förtrollade berget). Ni känner kanske till Thomas Manns roman med samma namn. Jag sa: "det är omöjligt, de kommer att avrätta mig". Men jag använde ändå idén och kallade vinet "Magic Mountain". Jag gillar vinet mycket, och det är ett av mina mest uppenbart prisvärda viner eftersom det innefattar alla de branta bergslägena: Rottland, Roseneck, Kaisersteinfels och Schlossberg.

Vi jäser bergsvinerna i gamla 1200-liters fat, och även om faten är många, blir det ofta lite must över. Det är inte sekunda vara, utan i stort sett samma kvalitet som Alte Reben, men vi slår ihop skvättarna som blir över till Magic Mountain. När jag säger att vi jäser i ek eller stål är det lätt att dra paralleller till förslutningen på flaskan. Det var runt 2002, när jag först prövade skruvkapsyl. Vi hade aldrig haft några problem med kork, men min amerikanska importör sa: "snälla använd skruvkapsyl, du är ung, många kommer att följa dig, vi är så trötta på korkproblem". Ännu tuffare var engelsmännen, som sa: "Skruvkapsyl, eller så blir det ingen affär". I England säljer vi en hel del till Tesco och Waitrose, Saintsbury och Berry Bros. Till och med när det gäller Roseneck Spätlese, som Berry tar 30 pund för, sa de: "Skruvkapsyl, annars ingen affär". Jag började alltså med skruvkapsyl 2002, men jag har försökt att integrera dem med vinmakningen och vinets stil. Om ett vin är fött i stål, brukar jag försluta med stål. Har vinet fötts i trä, försluter jag med kork.

Vad jag älskar med att vara vinmakare är att alla har sin egen filosofi. Och jag gillar verkligen att vara vinmakare! Jag hatade det när jag var tretton och var tvungen att arbeta i vingården medan de andra killarna spelade fotboll eller simmade. Jag var den där idioten som måste arbeta i vingården, medan de andra skrattade åt mig... det var en hemsk tid, ärligt talat. Men nu älskar jag det, inte minst för att det är så multi-kulturellt och omväxlande. Ena dagen är man trött och lerig i stinkande kläder, andra dagen är man på en trestjärnig restaurang och presenterar resultaten. Vi jobbar och står i, men kanske det mest spännande är att något såpass ointressant som druvmust kan bli till något så intressant som vin. Att sälja är också kul - det enda tråkiga är kontorsarbetet.

Filosofi, ja... när vinet jäser i rostfritt utsätts det inte för någon oxidation, och koldioxiden stannar kvar i vinet. Vinet blir väldigt friskt och jag försöker att konservera det med skruvkapsylen. I ett träfat har man alltid en liten mikro-oxidation, och de här vinerna får ett helt annat uttryck, de är ämnade för lagring och då är korken utan tvekan den bästa förslutningen. Ser man en flaska Leitz med skruvkapsyl vet man alltså att det är gjort i rostfritt, har det kork är det jäst och uppfostrat i ekfat."

Behövde du göra de-acidifiering 2010?

"Ja, för ungefär 20% av vinerna. Det är ingen konstig sak att göra, till och med romarna gjorde det. Vissa vinmakare säger att de absolut inte vill göra det, men jag har svårt att förstå varför. Syrorna var bitvis väldigt höga, särskilt den första veckan vi plockade Eins Zwei Dry 2010. Fram till 80-talet gjorde man det i nästan varje årgång. Jag brukar fråga mina österrikiska vänner om det är likadant där, att man nästan ska behöva skämmas för att göra det. Drachenstein är också ett vin som tjänar på reducerad syra, resten av vinerna har inte genomgått de-acidifiering."


"Andra flighten. Nu kommer vi till "de riktiga vinerna", från de branta sluttningarna av Rüdesheimer Berg. Det kan verka fånigt att kalla vinet exempelvis Berg Schlossberg, men det är en liten rest av vinlagen 1971, när man ville markera att vingårdarna i Rüdesheim var exceptionella genom tillägget Berg. De har varit högt skattade på fina restauranger åtminstone sedan 1880-talet när vinerna härifrån hörde till Tysklands dyraste. Ikväll har vi inget vin från Berg Roseneck, men från de andra tre: Rottland, Kaisersteinfels och Schlossberg.

På Rüdesheimer Berg har vi tre olika jordtyper - kvartsit och röd skiffer ovanför den urgamla havsnivån, järnrik kvartsit under havsnivå, och slutligen grå skiffer - och de ger distinkt olika viner. Jag kommer att börja tala om Berg Kaisersteinfels, eftersom det är det lättaste av de tre vinerna. Kaisersteinfels är en vingård jag länge drömt om att äga mark i, den hörde inte till gårdens ursprungliga ägor. Jag fick möjlighet att köpa marken år 2000, och hade velat smaka vin därifrån ända sedan jag var femton år. Kaisersteinfels är en liten vingård, högt belägen uppe vid skogskanten. Under 60- och 70-talen hade det genomförts en stor omorganisation av vingårdarna - Flurbereinigung. Ända sedan 1300-talet hade vingårdarna bestått av små terrasser med stenmurar. Vad man gjorde var att bygga högre murar och fylla ut terrasserna däremellan med jord från annat håll. Jag betraktar det som en katastrof, men det går inte att skruva tillbaka klockan. Fortfarande är potentialen i Rüdesheimer Berg utmärkt, men om man tittar på bilder från 1800-talet av berget med alla sina terrasser, så såg det helt fantastiskt ut.

Men så fanns det en äldre vinodlare som sa: ni kan göra Flurbereinigung, men inte med min vingård. Det var hans mark jag fick möjlighet att köpa år 2000. Av alla våra Alte Reben så är dessa utan konkurrens de äldsta stockarna. Alte Reben betyder "gamle vinstocker" och tanken är att ju äldre de är, desto djupare går deras rötter. De hittar mer mineraler, andra mineraler, och kanske viktigast av allt: deras avkastning är naturligt mycket lägre. Med Alte Reben menar jag inte 25-30 år eller 30-35 år utan minst 40 år. I Roseneck och Schlossberg är de 40-45 år, Rottland 60 år, och i Kaisersteinfels över 80 år gamla. Så avkastningen där är väldigt låg. Många frågar mig: Johannes, vilken är din favoritvingård? Det känns lite orättvist, som att tvingas välja mellan sina barn. Men Kaisersteinfels är en väldigt speciell vingård för mig. Vad som gör vinerna därifrån så säregna är dels exponeringen, dels höjden - nästan uppe i skogen där det är betydligt svalare. När det gäller växtsäsongens längd är skillnaden mot Rottland, som ligger nästan nere vid floden, åtta till tio dagar. På en säsong från maj till oktober gör det stor skillnad, och Kaisersteinfels är ett utmärkt exempel på sen druvmognad.

Sen druvmognad är en av de viktigaste faktorerna när det gäller kvalitet, och ett mål med all beskärning vi gör när det gäller lövverket. Inget ont om tidigare generationer, utan hjälp av maskiner fick de säkert arbeta hårdare än vad vi gör, men den uppmärksamhet vi ägnar lövverket är tio gånger större. Direkt efter blomningen börjar vi att ta bort löv från rankan, dels runt själva klasarna och dels på skuggsidan. Vi behåller fler löv på solsidan för att undvika att druvorna blir solbrända, vilket är riktigt illa. Vi gör tre-fyra vändor genom vingårdarna fram till skörd, och mot slutet är druvklasarna helt exponerade. Då kan vinden blåsa rakt igenom och torka upp efter regn eller morgondimma.

Vad vi också gör är grön skörd, för att få ner uttaget. Det är helt klart att ju lägre kvantitet, desto högre kvalitet. Vad vi har börjat med under de senaste tre åren är att skära bort enskilda druvor omedelbart efter blomningen för att få glesare klasar, vilket ger friskare druvor. Allt vi gör i vingårdarna har som målsättning att kunna plocka så sent som möjligt, utan angrepp av röta. För mig är det en självklarhet att en långsamt utvecklad jordgubbe från Nordnorge smakar mycket bättre än ett snabbmognat bär från Spanien i april eller maj. Det vi vill ha är så många kalla nätter som möjligt innan skörd, hemligheten i balansen mellan frukt och syra ligger i de kalla nätterna. Alla de fint definierade fruktaromer - persika, päron, ananas - vi kan uppfatta i vinet kommer från kemiska reaktioner i druvorna under de kalla nätterna. Det kan verka konstigt, men några kalla nätter i oktober-november ger mer fruktmogna aromer än en solig vecka i augusti.

Druvorna i Berg Kaisersteinfels är fortfarande aningen gröna i början av november, absolut inte övermogna, och det är mer eller mindre hemligheten med den vingården. Och så har vi terrasserna - hela berget såg ut på det viset, men nu är det bara Kaisersteinfels kvar. Det är inget monopol, så det finns fler ägare, men det är bara vi som har terrasserna kvar. Det händer tyvärr ibland att murarna ger efter, och det är en mardröm eftersom det bara finns tre företag i Tyskland som kan reparera dem, och det kostar €300 per kvadratmeter. I marken finns högst 80 centimeter av jord - eller något vi möjligen skulle kunna kalla jord - och därunder kommer större stenar och rena berget. Det är ett mirakel att vinrankor kan växa här, och Kaisersteinfels är utan tvekan det mest stendrivna vinet vi har. Dessutom är det alltid det vin som får högst restsötma. Officiellt får inte ett torrt vin ha mer än 9 gram restsötma, här har vi 10. Men ingen skulle gissa att vinet inte är torrt, eftersom mineralkaraktären torkar upp smaken. Men ordet trocken förekommer inte på etiketten. Ändå är det knappast någon som har frågat, och vinet smakar inte precis halbtrocken...

För att summera. Kaisersteinfels: högst upp på berget, väldigt svalt, sen mognad, mest stenigt, huvudsakligen kvartsit från över havsnivå. Nästa vin vi ska titta närmare på är Berg Schlossberg, vars namn kommer från slottsruinen Ehrenfels mitt i vingården. Men alla i Rüdesheim kallar ruinen "der Schloss". Här har vi Georg Breuer, och här har vi Leitz. Det är den brantaste vingården av alla, med över 60 graders lutning. Det blir svårare och svårare att hitta folk som kan jobba i den här vingården. Det går förstås bara att jobba för hand, och för att spraya använder vissa helikopter. Vi använder slang istället och tre team, för man måste göra jobbet snabbt, helst på en dag. En kille går utför och sprayar åt höger och vänster, medan en annan kille drar ut den sextio meter långa slangen, och en tredje vilar och hjälper till att rulla ut slangen. Om man vill se riktigt utmattade människor, så är det här man ska leta en sommardag när det är 30 grader varmt.

Vi arbetar 99,5% ekologiskt, vi använder inte några herbicider eller insekticider sedan en lång tid tillbaka. Men jag vill inte vara medlem av Ecovin. Vi har redan tillräckligt många lagar och bestämmelser från myndigheterna, jag vill inte ha ännu fler. Jag ser definitivt relationen mellan gifter och hälsoproblem, min far dog av cancer, men vi avstår av dem mer för vår egen och vingårdarnas skull än för att bli medlem i en organisation.

Ruinen i Schlossberg är en av de äldsta utmed Rhen. Har ni varit där, så vet ni att floden är drygt en kilometer bred innan kröken för att snart smalna av till bara 160 meter. På medeltiden transporterades alla råvaror, virke från skogarna till exempel, nerför Rhen. Det var lätt för riddarna att utkräva skatter. Det berättas att under vägen från Österrike via Schwarzwald och nerför Rhen höjdes priset med 90% på grund av skatterna. På de 30 km efter Rüdesheim hittar man över 40 slott, och alla ville ha betalt. Burg Ehrenfels byggdes på 1100-talet och förstördes på 1600-talet. Vingården Schlossberg går runt kröken på berget och har en mer västlig exponering än de andra vingårdarna, som ger tjugo minuter mer av solsken varje dag. När man räknar på 120 dagar blir det en stor skillnad. Gör man en rundvandring i augusti så är gräset grönt i de andra lägena, men i Schlossberg torkar och gulnar gräset betydligt tidigare. Här är alltså mycket torrare, ofta alltför torrt. Vi har nyligen fått tillstånd att konstbevattna litegrann, och det lär vi göra i framtiden. Våra problem handlar alltså inte om brist på sol, utan om brist på vatten, och ganska ofta. Jordmånen här är kvartsit, men under den gamla havsnivån. Stenen är vittrad och oxiderad, vilket ger en rosa färg. Oxiderat järn i marken ger vinet en härlig mineralsälta.

Det tredje vinet i flighten är Berg Rottland, som ligger längst ned mot floden strax ovanför Rüdesheim och Drosselgasse. Före 1971 kallades Rottland "Hinterhaus", alltså "bakgård" eftersom den ligger precis bakom husen. Läget ger vingården ett behagligt klimat, det klart varmaste av de tre. Vi har inte så ofta snö, men om det snöar så förblir Rottland ändå oftast snöfritt. Marken i Rottland utgörs av grå skiffer. När man gillar riesling, måste man ju älska Mosel som präglas så mycket av skiffer, men det är en helt annan sort än vår. Den är av yngre ursprung, från Devon-perioden, nästan svart till färgen och hård i konsistensen. Det som kallas Rhen-skiffer är en betydligt äldre bergart, som länge låg under havsnivå. Vanligtvis gillar jag inte ordet "vinmakning", det är ett konstigt ord, men vi behandlar Rottland på ett annat sätt i presshuset. De andra vinerna får en omedelbar pressning med huvudsakligen frirunnen must. I Rottland försöker jag, ärligt talat, att kopiera vinmakningen i smaragdviner från Wachau. Jag är ett stort fan av de kraftfulla smaragderna, så i Rottland brukar vi tillåta en liten förekomst av botrytis för att ge vinet mer kraft. Här använder vi oss också av skalkontakt över natten. Vad som händer när man spräcker skalen, är att efter hand får man tydliga skaltoner i musten. Man ökar torrextraktet och gör vinet tyngre, fylligare i kroppen. Det som framförallt kommer ut av skalen är kalcium, och även efter bara en natt fälls det ut tartrater (vinkristaller) så att pH blir högre. Jag brukar inte kalla det vi gör för vinmakning, det är mycket mer uppenbart i rödvinstillverkning: en helt annan värld, där man talar mycket om vilken ek och hur länge, om man chaptaliserar och hur ofta man pressar ned skalhatten med mera. När det gäller riesling sker det mesta jobbet i presshuset. När väl jäsningen har börjat är det inte så mycket man kan göra med vinet. Men Berg Rottland får alltså längre skalkontakt och har en andel botrytis som ger större fyllighet och kropp."

Varför avstår du från Erstes Gewächs-klassificeringen?

"Det var framförallt en person som blev orättvist behandlad i samband med upprättandet av Erstes Gewächs - och det var Bernhard Breuer, som olyckligt nog dog för sju år sedan (2004), alldeles för ung. Han var en stor influens för mig, och han hade storslagna idéer. Han grundade föreningen Charta för vinodlare, han grundade Rheingau Music Festival, han var en fantastisk människa. En av hans främsta idéer var "first growth" eller "Erstes Gewächs", som kom sig av att det tyska systemet var alltför komplicerat - så varför inte efterlikna det franska systemet? Det i stort sett är det vi använder nu: botten i pyramiden är de regionala - Rheingau, sedan villages - Rüdesheim, sedan grand cru - Schlossberg med flera. Bernhard Breuer ville använda sig av en taxeringskarta från 1803. Den federala regeringen i Hessen stödde den här idén helt och fullt åren runt 1990. Men efterhand ändrade man sig angående kartan, och ville istället ta in nutida forskare för att göra upp kriterierna. Så man frågade väderprofessor Hoffmann vid Geisenheim-universitetet, och han ritade upp en klassificering som var helt befängd. De parametrar han gick efter, var framförallt höjd över havet och tidig mognad. Helt fel! Att utesluta vingårdar alltför högt uppe i skogen långt ovanför Schloss Vollrads - inget direkt fel på dem - var kanske ändå inte helt tokigt tänkt. Nästa parameter handlar om mognaden - att druvorna i vingården ska ha nått 80 grader Oechsle innan den 10 oktober. Också helt fel! Det är lätt gjort i övre Rheingau, men där är man också tvungna att plocka den 15 oktober vid 85 Oechsle för att undvika röta. I andra branta vingårdar som inte kom med i klassificeringen kan man plocka i november vid 100 Oechsle. Generellt gillar jag alltså idén med "first growths", men vad professorn gjorde av det var rena mardrömmen. Bernhard Breuer blev så uppbragt över det hela att han lämnade VDP, och för tyskt vin var det kanske en av de största negativa händelserna under de här åren. Som vinodlare i Rüdesheim påverkas jag också av den idiotiska klassificeringen, och det är därför vi inte gör några Erstes Gewächs. Jag har enklare vingårdar som Magdalenenkreuz (€14) som är klassade, men inte Kaisersteinfels för €30)! Det skulle tippa över min hierarki och få en provning att framstå som rätt absurd. Lyckligtvis håller man på att göra oss till viljes, och överge Hoffmanns klassificering till nästa år. I fortsättningen får odlarna i varje by resonera sig fram till hur vingårdarna skall ordnas hierarkiskt. Jag kommer att diskutera med kolleger som Nägler, König och så vidare, och sortera in vingårdarna i en trappa enligt den franska modellen grands crus, premiers crus, villages."

När kommer du att börja använda Erstes Gewächs-beteckningen?

"Förmodligen redan nästa år. Som sagt, jag gillar ju idén i grunden. Och för tre månader sedan hittade man en ännu äldre taxeringskarta i Wiesbadens statsarkiv. Den ritades upp redan 1660, och är den äldsta man någonsin hittat - 140 år äldre än den napoleonska karta som tidigare var aktuell. Högst skattad på den gamla kartan var den mörkt röda jorden i Rüdesheim. Jag kanske är fåfäng, men jag tycker att det är den bästa marken. Inget ont om, säg, Erbacher Marcobrunn och så vidare, men det var en riktigt dum idé att ranka dem högst. Slutsatsen är att Leitz kommer att göra Erstes Gewächs under den nya klassificeringen."

Har du de-acidifierat något av GG-vinerna i 2010?

"Nej. Det är alltid en fråga om var du börjar. Ju senare du plockar - desto högre mognad och desto lägre syror. 2010 fanns det vissa områden i Tyskland som fick syror uppåt 17 gram, jämfört med mer normala 10 till 13. Andra områden - dock inte Rheingau - hade allvarliga problem med detta. Med potentialen till hög mognad som finns i våra branta lägen landade vi på runt 12 gram syra. Så inget av dessa lägen behövde de-acidifieras."


"Första vinet i sista flighten är 2010 Berg Schlossberg. Det rankades av Gault Millau som det bästa rieslingvinet i Rheingau 2010 med 93 poäng. Jag bryr mig inte så mycket om poäng, men jag är väldigt stolt över att ha rankats högst i den boken. Det andra vinet är 2010 Magdalenenkreuz Spätlese. Svårt till och med för tyskar att uttala, och jag skriver alltid "Magdalenenenen" på tangentbordet. Namnet syftar förstås på Maria Magdalena. I Rüdesheim, precis som i resten av Europa, drabbades vi av pesten, och människorna i byn donerade ett vackert sandstenskors till Maria Magdalena. Precis som Eins Zwei Dry kommer det från en djup sandig lerjord, och där måste vi alltid börja skörda tidigt, eftersom rötan börjar först där. Därmed får vi också den högsta syran, och visst har 2010 Magdalenenkreuz de-acidifierats. Det är ett vin i den där klassiska riesling-stilen, med en viss grad av restsötma. En riesling som är kul att producera och dricka. För mig kan den typen av riesling vara som att öppna fönsterluckan en solig sommardag, livet kommer tillbaks i kroppen. Dessutom är det ett extremt matvänligt vin. Jag får ibland oroliga samtal från kockar och sommelierer när det vankas "winemaker's dinner". Och jag svarar alltid "ta det lugnt, det funkar". Säg mig ett sammanhang när det inte funkar med riesling! Jag var nyligen i USA för att visa hur riesling kan passa i de mest oväntade sammanhang, inte minst traditionella rödvinsrätter. Alla vet ju att riesling funkar bra till asiatiskt och kryddstarkt, men kanske mer oväntat är att den också går bra ihop med mörkare såser.

I Magdalenenkreuz stoppade vi jäsningen. Det är kanske den viktigaste punkten när det gäller viner med restsötma - hur man får till den. De flesta tyska vinmakare - säkert 90% - använder Süssreserve för att få sötma. Det betyder att en del av druvjuicen sterilfiltreras och svavlas. Den bevaras och återförs senare till resten av vinet, som fått jäsa ut helt torrt. Min åsikt är att den här metoden är heltokig, eftersom druvjuice är ganska så ointressant, medan vin är väldigt spännande. Att blanda 15-20% juice i vinet kan knappast göra det bättre. Vår metod innebär mer arbete och är mer av en risktagning, men vi stoppar alltså jäsningen. Antingen genom att kyla ner tankarna, eller genom att tappa över vinet till en annan behållare. Så de 70 grammen restsocker är en naturlig del av vinet, och den trevliga effekten är att vi får en större andel av fruktos. Socker i druvmust är hälften fruktos och hälften glykos, men jästen förbrukar alltid glykosen först. Fruktosen smakar sötare, ljuvligare och friskare - smakar bättre och är hälsosammare om man har problem med diabetes. Men att stoppa jäsningen är mer riskabelt för vinmakaren. De vinmakare som jäser ut vinet heltorrt och sätter till Süssreserve spelar safe - inget kan hända med vinet."

70 gram socker? Det verkar som 25...

"Anledningen är bland annat syran, som ligger runt 9 gram, med en hög andel äppelsyra som maskerar sötman. Viner från bergslägena har mer av vinsyra, så de gör sig bättre som torra viner. Det där är alltid en balansgång. Inget ont om viner från Frankrike eller Italien, men det där spelet mellan syra och sötma är nästan bara möjligt i Tyskland, i Mosel och Rheingau. Det som tog längst tid för mig var att bli klok på, genom erfarenhet, är vilken vingård som skapar vilket slags vin. Exempelvis Rottland, som ger så mogna druvor att syran blir lägre: det skulle vara ogörligt att skapa en söt variant av Rottland (hmm, det är ändå rätt många som gjort, inte minst Breuer, ö.a.) men det tog ett tag att förstå. Magdalenenkreuz däremot, med sin tidiga skörd och höga äppelsyra, skulle vara omöjligt att göra i en torr version. Det finns de som gör det, för att de inte har någon marknad för restsöta viner, men det smakar enligt min mening hemskt. Under mina första år jäste jag ut några Magdalenenkreuz till torrt, och det var inga roliga historier.

Det sista vinet är 2010 Rothenberg Eiswein. Det vi maximalt kunde få ut av det här året var god Auslese runt 100 grader Oechsle. För att nå högre koncentrationer behövs andra sätt att koncentrera musten. Det ena sättet är ädelröta, svampen botrytis cinerea, som lever på druvornas skal och perforerar skalen så att vatteninnehållet i druvan kan dunsta bort om vädret är soligt och fint. Slutligen har man russin kvar och kan göra Beerenauslese eller Trockenbeerenauslese. Det andra sättet är Eiswein. Man kan inte veta från år till år vilken vingård som eventuellt kan ge isvin. Det vi tittar på när vi fattar beslut om att vänta på att druvorna ska frysa, är hur hälsosamma klasarna ser ut under den vanliga skörden, och hur länge vi bedömer att stjälkarna kommer att hålla. Sedan börjar vi att avlöva vi den nedre delen av rankan runt klasarna helt och hållet, och klär in hela raden i plast. Man måste nämligen vänta ytterligare minst sex till åtta veckor innan det är dags. Temperaturen måste falla till minst 8 grader minus, ju kallare desto bättre. Druvan ska helst vara lika hårdfrusen som en sten. Typiskt nog brukar det vara mitt i natten, och vi får plocka med ficklampor och en traktor i slutet av raden. Det är inte särskilt skoj, ärligt talat. Bara efteråt, när det vankas en massa glühwein och schnapps...

Tänk på isglassen ni åt som barn - hur man sög ut juicen, och isen blev kvar. Det är precis vad som händer i ett isvin. Vi plockar druvorna, skickar in dem i pressen, börjar pressa med högt tryck och där har vi ett stort block av frusna druvor. Det kan ta länge, upp till två dagar, innan de första dropparna kommer. Efter ytterligare några timmar kommer mer vatten, men musten är fortfarande väldigt koncentrerad. Den stora frågan för vinmakaren är hur koncentrerat man vill ha det. I början har man kanske 5 liter vin med 400 Oechsle, sen är det bara att vänta och bestämma sig. Om man somnar till så kan det vara kört, och man har ett vanligt vin. Det har hänt...

När man beslutat sig för rätta stunden att avbryta pressningen har man i princip bestämt hur vinet kommer att bli. Men isvin är inget man kan göra varje år, jag ville gärna göra det 1995 åt min dotter men det gick inte eftersom frosten aldrig kom. Samma sak 1996 och 1997, tre år i rad när vi spenderade all vår arbetstid och pengar men inte fick något tillbaks. Senaste gången vi gjorde isvin var 1998, sedan har vi inte gjort det på över tio år. 2010 sa vi: wow vilket år, vi måste pröva att göra det igen. Oturligt nog var det mitt i julen, så det är plockat 26 december vid minus 11 grader. Vingården är densamma som i Eins Zwei Dry - Geisenheimer Rothenberg. Vi lämnade ungefär en hektar av vingården att frysa. Som jämförelse fick vi ut 6000 liter basriesling, men 500 liter isvin. Normalt är det mindre än tio procent - så även om Eiswein är dyrt, så borde det faktiskt vara ännu dyrare. I 2010 fick vi alltså ut 500 liter, vilket är mycket i sammanhanget. Inte sällan handlar kvantiteterna om 50-60 liter, precis som med TBA. Den minsta kvantitet vi kan hantera och filtrera är 25 liter, med jättesmå filter. Det är mer jobb att göra 25 liter TBA än 20 000 liter QbA.

Vi kallar det dessertvin, för att det är som en dessert i sig, och en del tar det istället för efterrätt. I april fick jag isvinet serverat på Jürgen Grossmans GQ i Stockholm. Det kom med en tarte tatin, och det var en av de bästa matchningar jag varit med om. Den karamelliserade bitterheten från sockret, syran från äpplena och så isvinet, det var underbart. Annars gillar jag de här vinerna med ost, gärna lite salt och pikant som gouda eller blåmögelost. En uppfriskande sipp efter de lätt brännande smakerna är riktigt trevligt, jag dricker oftare isvin till ost än till dessert."

Hur är det med petroleumtonerna i riesling?

"Man kan fråga sig, vad är petroleum? Doktorer på universitetet i Geisenheim hävdar att det främst är riesling från skiffer och porfyr som får mognadstoner av petroleum. Hur det egentligen fungerar, kan jag inte förklara på engelska, för det är alltför komplicerat. Men det finns otvivelaktigt där, men att ett vin som är så ungt som 2007 uppvisar petroleum är mycket ovanligt. Normalt är det något som kommer efter 10-15 år. Jag tycker att det är en av de mest underbara sakerna som kan uppstå i ett vin. I nya världen, inte minst Australien, betraktas det mesta som man inte riktigt kan förklara som felaktigheter, inte minst petroleum. Men för mig är det något mycket trevligt, som framförallt uppstår i äldre viner. Och det uppstår bara i riesling från steniga jordar. Speciellt mognande moselviner visar massor av petroleumtoner."

Och i äldre Schlossberg Alte Reben?

"Det tog från 1985 till 1990 innan jag alls lärde mig hur jag skulle göra, och det var först runt 2000 som jag verkligen hittat min väg som vinmakare. Så jag kan egentligen inte uttala mig om viner som är äldre än tio-elva år, men jag öppnade nyligen några viner från 2000, 2001 och 2002, och de visade en liten början till utveckling åt det här hållet, men framförallt smakade de väldigt ungt. Många vinmakare idag arbetar utpräglat reduktivt, från grekiskans "redux" - inget syre. I det förflutna pumpades vinet runt i slangar mycket mer och utsattes för en hel del syre. Det gjorde att många viner mognade fortare, eftersom utveckling till stora delar handlar om oxidation. Större "kellereien" körde gärna vinet genom ett slags dusch för att snabbt öppna upp vinet och framkalla mognadstoner. Som jämförelse ser våra viner inget syre alls, och rackas bara en gång efter avslutad jäsning. Slutligen passerar vinet två skonsamma filter innan buteljering. Våra viner utvecklas alltså mycket långsamt. Det händer att jag har en flaska öppen tre veckor i kylen och vinet smakar fortfarande fräscht. Jag kan garantera femton års hållbarhet, och exakt när petroleumtonerna kommer vet jag faktiskt inte. Minst åtta år tar det i alla fall."

Hur ofta gör du TBA?

"Det är väldigt svårbemästrat med ädelröta. Jag brukar jämföra med snö. Snö är inte bara regn vid minus en grad eller lägre. Det kräver fler förutsättningar, och precis så är det med botrytis. Det är många som har försökt att picka druvorna med en stålborste i hopp om att botrytisen ska komma, ungefär som man infekterar en ost med blåmögelsvamp. Och/eller så har de försökt att odla en botrytiskultur och spraya den på druvorna. Men ädelröta är helt omöjligt att framkalla på konstgjord väg. Vi försöker alltid att göra några ädelsöta viner, men som jag sa förut ligger Rüdesheim i regnskugga så det är oftast alltför torrt hos oss. Vi är vanligen mest specialiserade på torr riesling. Vi gjorde TBA i 2003 och så gjorde vi lite BA/TBA i 2010. Leitz alltså inte alls jämförbar som sötvinsproducent med Robert Weil eller vissa namn i Österrike, exempelvis Kracher.

Som avslutning några ord om 2011. Det finns en klar tendens att vädret blir allt mer extremt. 2011 hade vi de varmaste april och maj någonsin: 32 grader redan vid påsk. Det var så torrt att Rhen nådde sitt lägsta vattenstånd någonsin. Jag gick omkring med min son mitt i flodfåran! Sedan kom juli och augusti som var hemskt kalla och våta. Det är inte alls som förr, när temperaturen gjorde en förutsägbar båge uppåt mot högsommaren och sedan neråt. Men 2011 ser ändå ut att bli en riktigt bra årgång, delvis på grund av den ovanligt tidiga blomningen. Vanligen infaller den i slutet av juni, nu kom den redan den femtonde maj - sex veckor före tiden. Den tidiga starten orsakade också den tidigaste skörden någonsin, runt nionde september snarare än i mitten av oktober. Hängtiden blev ändå lika lång som vanligt, eller egentligen längre. Vad som också är värt att nämna är att vi hade vår varmaste september någonsin. Det var 28 grader under skörden och de polska plockarna hade shorts och bikini, fast oturligt nog bara tjejerna (skratt). Jag är inte försäljare till yrket, men jag kan berätta att 2011 kommer att bli en fantastiskt år för riesling i hela Tyskland.

Så, tack allihopa för att ni älskar riesling!"

Provat:

2009 Eins Zwei Dry Riesling
2010 Rüdesheimer Bischofsberg Riesling Spätlese
2010 Magic Mountain Riesling trocken

2009 Rüdesheimer Berg Rottland Riesling Alte Reben
2009 Rüdesheimer Berg Kaisersteinfels Riesling Alte Reben
2009 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben

2010 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling Alte Reben
2010 Rüdesheimer Magdalenenkreuz Riesling Spätlese
2010 Geisenheimer Rothenberg Riesling Eiswein