lördag, juni 30, 2012

2004 Barone Ricasoli Castello di Brolio


Nog får man säga att vi har haft det ganska skoj med tidiga versioner av det här vinet. Årgångar som 1997, 1998 och 1999 blev komplexa och slottsmässigt eleganta med tiden. De upplevdes inte som överambitiösa och nådde väl sin topp vid cirka sju-åtta års ålder. Senaste mötet med 97:an häromåret visade ett vin i utförsbacken som ändå gjorde sorti med stil, till skillnad från ärkekonkurrenten Castello di Fonterutoli.

Vårt intryck är att tävlingsinstinkterna tilltagit under 00-talet, med allt vad det innebär i form av högre extraktion och rostade småfrallor. Satsningen gav full utdelning på WineSpectators 100-lista häromåret. Under 2011/12 provade vi en hel del Ricasoli i olika sammanhang. När stockholmsmunskänkarna jämförde sex chianti från SB kom Castello di Brolio ut som den klart mest ekblurriga. En vertikal från 2001 till 2008 (den aktuella nollfyran var inte med på italienska vindagen) kändes mest som diverse tagningar på temat chokladsås, medan en sneak preview av de purunga tiorna visade hur det här vinet skulle kunna ta sig ut om inte il barone vore fullt så glad i rostade ekfat. Vi föreslog Francesco Ricasoli att flytta vinet från små franska till stora slavonska efter halva tiden. Eller rentav buteljera drickat efter nio månader, flaggskeppsvinet är ju ingen riserva på pappret. Till nästa provning fick vi ingen inbjudan.

2004 Castello di Brolio Chianti Classico är en tät, mörk uppenbarelse - varmröd till svart i färgen. Sniffet i karaffen är lätt reduktivt och mineraliskt, men i glaset möts vi av en hel provkarta på rostade ekfatstoner. Vi snackar espresso, mörk chokladsås, vaniljglass, julkryddor, karamell, grillkol, bastubänk och mint, över ganska odefinierade aromer av mörka körsbär och plommon. Örter, blommor och stenar har en hård match att utkämpa mot den massiva rostningen.

Upplevelsen i munnen är inledningsvis mjuk, tät, tjock, och ekig - men den stora årgångens fräschör, tanniner och mineraler skiner ändå igenom och bär ut i en lång eftersmak. Vinet är absolut inte passé än, men blir förmodligen inte bättre med tiden heller - bara murrigare. Det är väldigt svårt för oss att sympatisera med den överjobbade stilen, men för den som kan leva med ambitiös extraktion och barrique-hantering så är nog detta inte så illa.

Som vi ser saken förtjänar Ricasoli en rejäl skopa kritik för klumpiga fat och utsmetning av toscansk identitet och renhet. Tänk hur bra detta kunde ha blivit. Baronen borde ta itu med sitt ekberoende!

fredag, juni 29, 2012

2010 Domaine Saint-Préfert Cuvée Classique


Så var det bloggväder igen! Torsdagskvällens vinösa kick var väl knappast någon överraskning, men inte mindre njutbar för det.
Vi gillar skarpt vad hon håller på med, Isabel Ferrando, och så är ju 2010 en sanslöst bra årgång i södra Rhône liksom i flesta andra vinområden i Frankrike, Tyskland och Italien. Osedvanlig syrastruktur kombinerad med perfekt fruktkoncentration börjar kännas som en välbekant formel vid det här laget, eller hur?

2010 Domaine Saint-Préfert Châteauneuf-du-Pape Cuvée Classique mixar 80% grenache med 10% cinsault, 5% syrah och 5% mourvèdre. Isabel har lämnat det tidigare samarbetet med enologen Philippe Cambie och låter i de senaste årgångarna alla stjälkar åka med i jäskaren. Det brukar ge en tydligare struktur och känsla av fräschör trots att syranivån inte påverkas. Vinet uppfostras under sexton månader, till hälften i betongtankar och resten i 600-liters ekfat som använts tre gånger tidigare.

Doften är inget annat än briljant - klingande ren och fokuserad med toner av lavendel och violer, mosade daggfriska blåbär och hallon, röda maraschino-körsbär, dyr hudkräm, söt lakrits och våta stenar samt fuktig garrigue efter ett svalt vårregn.

Det är en välbyggd skapelse som gör entré i munnen: fruktkroppen är slank men tät, munkänslan relativt lätt och dansant, koncentrationen hög och syran ovanligt frisk. Fruktsötman upplevs relativt återhållsam, men visst finns det både söt lakrits och torkade fikon bland de friska mosade bären. Stjälkarna bidrar till greppiga, läskpappersliknande tanniner och avslutningen är mineralisk med svartpeppar, stenkross och anissälta, precis som sig bör. Rackarns vilken stilig châteauneuf, och vad god den är att dricka nu!

Ibland blir man förvånad. Nollniorna från Saint-Préfert tog slut i ett nafs våren 2011 medan tiorna - som är ännu bättre, från en kvantitativt sett mindre skörd - fortfarande finns kvar att beställa. Go get them!

Bristly via BS, 299 kr.

ps. Någon som hunnit smaka 2010 Collection Charles Giraud? Man kan tänka sig att det vinet är helt sinnes.

torsdag, juni 28, 2012

2009 Louis Jadot Beaujolais-Villages Combe aux Jacques


Man ska inte underskatta korta lagringsprojekt med lite enklare viner. Bara ett par år kan göra all skillnad i världen och det är kul att bli positivt överraskad. Extra bra är det förstås om leverantören sköter lagringsbestyren så att man kan hämta ut vinet ett par år senare och bara betala en femma extra för den tjänsten. Nackdelen är förstås att ingen kan garantera att vinet verkligen finns kvar två år senare. Men i det här fallet råkar det faktiskt göra det.

När vi först provade Louis Jadots 2009 Beaujolais-Villages Combe aux Jacques för ett par år sedan, noterade vi imponerande tät och rik gamay-frukt för den här kvalitetsnivån - tack vare den varma årgången - men också tokprimära jästaromatiska och malolaktiska toner som hindrade oss från att gå i spinn och dra i hyllningsklockan.
Två miljoner flaskor om året är industriell skala och det märktes tyvärr i början, även om detta förstås var betydligt bättre än motsvarande från marknadsledaren Duboeuf.

Men de gångna två åren har helt klart gjort susen med det här vinet.
Puts väck är de nyjästa, lätt artificiella drag vi störde oss på i början. Den parfymerat violblå ungfrukten har mjuknat i konturerna och fyllt ut med en flödigare och mer vinös saftighet. Nu slösas det friskt med sötmogna jordgubbar halvvägs till södra rhônedalen och vi kan börja nosa på ord som mineralitet, mognadskomplexitet och faktiskt - en viss längd. Ett sällskapsvin i ordets bästa bemärkelse, som säkert kan utvecklas vidare under några år till. Både vi och gästerna gillar. Påfyllning, tack.

Vinunic via BS, 95 kr

onsdag, juni 27, 2012

2009 Philippe Gilbert Menetou-Salon Rouge


Första utfallet av den rafflande sommarläsningen blev en tolkning av Mathias Dahlgrens ångade torskrygg med skogssvamp och forellrom. Lättrimmat i grovt salt blir det pinfärska fiskköttet precis så spänstigt som man kunde hoppas. I brist på ångugn och vacuumpåsar använder vi en djup form och täcker den med ugnsfolie för ett - som det skulle visa sig - helschysst resultat.

Visst, svampen var inte färsk utan torkad och Mathias "emulsion" hade ett skum som vi inte fick till. Förmodligen borde vi tagit undan svampen och använt lattevispen? Hur som helst, smakmässigt var detta ändå den godaste fisk vi ätit på länge och dessutom ganska vacker att se på. 
Vad skulle vi välja till ackompanjemang? Svamp och bourgogne brukar funka bra, både röd och vit. Pinot noir blir vårt förstahandsval, men den odlas ju faktiskt också i Loire. Låt oss langa in Philippe Gilberts 2009 Menetou-Salon Rouge.


Vi missade helt när nollnian kom, förmodligen var det för ganska precis ett år sedan eftersom tian nyligen dök upp. Flaskan ser inte riktigt ut som den brukar - verkar som Philippe fick slut på rödvins-etiketter och lånade ett gäng från sin vita Menetou-Salon. 
Den varma årgången i hela Frankrike bidrog även i övre Loire till en ovanligt hög fruktmognad som visar sig helt ljuvlig i glaset med mörk färg och rika jordgubbs- och skogshallonaromer - som vanligt med en bra känsla av undervegetation och mineralkaraktär, men helt utan ekfat. Det här är en sagolikt god och harmonisk pinot noir som ligger sked med smakerna i maten.

Vinik via SB/PI, 175 kr.

ps. Provning i sällskap med Philippe Gilbert här.

tisdag, juni 26, 2012

Rosé o'clock

Lunch i det gröna. Vi gjorde pesto på pistagenötter och ruccola.


Rafflande sommarläsning.

måndag, juni 25, 2012

Södra Rhône 2005: Sang des Cailloux vs. Bosquet des Papes


"Mjuklandning på Näset" brukar vi skriva, men den här gången blev det snarare magplask i rotblöta. En kvart av solglimtar vid halvsextiden fick oss att tända upp grillen och låtsas sommar trots att det enligt termometern var femton grader utomhus. Men snart öste regnet ner igen. Liksom i FV:s spädaste ungdom kunde vi ju alltid ägna den första på landet-kvällen åt vinerna, och åt att skriva några rader.

Rhônedalens nollfemmor är ökänt långsamma att komma i mål - särskilt de mer tanninrika - men vi har ändå goda förhoppningar om ett par viner som har fått sova skönhetssömn under drygt fyra år i samma låda. Låt oss korka upp dem, travel shock eller inte.


2005 Domaine le Sang des Cailloux Vacqueyras Cuvée Doucinello blandar 70% grenache med 20% syrah, 7% mourvèdre och 3% cinsault. Vingårdarbetet har bedrivits med ekologiska och biodynamiska metoder under många år, men det var först 2008 som man ansökte om certifiering. Jordmånen är karg, med en blandning av lera, kalksten och rullstenar. Fyrtioåriga stockar ger ett naturligt lågt uttag, och en extra selektion gjordes i samband med skörden. Alla druvor avstjälkades och fick jäsa/macerera under tre veckor i betong-tankar med överpumpning. Uppfostran ägde rum i stora foudres och 450-liters tonneaux under förvånansvärt kort tid, ett halvt till ett år. Vinet buteljerades utan klarning eller filtrering.

Uppenbarelsen är tät och fortfarande ganska ungdomlig i färgen - blåröd/ svart/ oxblod, i stort sett opak. Karaffen bjuder på rått kött och vått ylle, lavendel och timjan, rostiga järnspikar och salmiak, tobak och vilda djur. I glaset håller sig frukten kvar i det mörka murriga spektrat med dova toner av svarta oliver, plommon och björnbär, blodgrape och slånbär. Kombinationen järn/salmiak/farin bidrar till en rustik och mustig doftprofil - elegans är väl knappast det första ordet man kommer att tänka på här.

I munnen en tät och avrundad krabat, där en sötma som påminner om farin och fikonsirap möter salmiaksälta och lakritsfiskar. Tanninerna är druvmogna, munkänslan snarast fet, och intensiteten tycks driven av djupa kryddiga mineraltoner. Inledningsvis - och till maten - har vi problem med den där fikonsötman som är rätt framträdande, men med mer luft och tid går den in och lämnar plats för andra goda egenskaper. Helheten känns till slut ett par snäpp för tjock och rustik, fast alkoholen håller sig lyckligtvis på mattan. De bästa intrycken får vi till ost och på egen hand, efter timmar i karaff. Eftersom vinet inte fällt ut särskilt mycket än, drar vi slutsatsen att ett par års extra lagring borde vara av godo för att mejsla ut smakprofilen. Ikväll är vi inte alldeles övertygade, även om den mogna frukten bjuder till rätt generöst. Vi får hoppas på framtiden...


2005 Bosquet des Papes Châteauneuf-du-Pape Tradition är en mix av 75% grenache, 11% mourvèdre, 11% syrah samt 4% cinsault, vaccarèse och counoise. Parcellerna - totalt 23 hektar - är spridda ganska jämnt över hela appellationen. Åldern på stockarna snittar runt de femtio. Ungefär två femtedelar av druvorna avstjälkades varefter musten jäste/macererade i betongtankar under fem veckor - ganska länge alltså. Uppfostran följde i stora foudres och 600-liters demi-muids under arton månader. Vinet buteljerades efter en lättare filtrering.

Oj, vad kul! En helt annan doftprofil - trots en ganska liknande druvsammansättning. Här är det de ljusa orientkryddorna som tar för sig. Citrustoner - klockrena blodapelsiner - skänker en härlig fräschör åt de lätt syltiga jordgubbsaromerna som får understöd av röda körsbär, körsbärskärnor, kirsch, sötlakrits, varma stenar, köttsafter, lavendel, nori-ark och marabou mjölkchoklad. Det här är så himla typiskt châteauneuf i dess mer burgundiska tappning. Exemplariskt, skulle man nog kunna säga. Ja, helt betagande!

Entrén i munnen är elegant och silkeslen, men vinet greppar tag på ett föredömligt sätt när det gäller tanniner, frukt och mineraler. Läskpappersliknande sensationer på papillerna paras med ljuvliga jordgubbsaromer, stiliga kryddtoner, mintig örtighet, frisk syra och god längd. Här finns det faktiskt inte mycket mer att orda om, inga invändningar - det är njutning som gäller från början till slut. Drickbarheten är underbar nu och säkert många år till. Vi älskade vinet när det kom, och vi älskar det idag. Hatten av för Bosquet des Papes och Châteauneuf!

ps. Kolla vad Frankofilen tyckte nyss om 2005 Bosquet des Papes.

Midsommar med Vinosapien
















ps. Noteringar här och här.

onsdag, juni 20, 2012

2 x Les Valentines



Äntligen något som börjar likna sommar i Stockholm! Häromdagen blev vi kontaktade av Johan Alexandersson, en gammal bekanting från FV:s kommentarsfält. Gladivin är en alldeles nystartad liten import-firma som drivs på hobbynivå av Johan och hans fru Lisa. Vi blir upprymda av sådana här sympatiska initiativ, och särskilt glada att de tagit sig an en egendom som vi besökte sommaren 2008.

Les Valentines ligger i La Londe-les-Maures, alltså mitt i rosévinsparadiset på kuststräckan mellan Hyères och Le Lavandou.
Vi presenterade gården direkt efter besöket, och tyckte nog att deras rosé hörde till de bästa vi drack på den resan, i sällskap med bland andra Saint-André de Figuière, Richeaume och Les Cannissons. Mer tveksamma var vi till Valentines prestige-röda Le Bagnard som bar prägel av hög druvmognad, överambitiös saignée och ny rostad ek.

2011 Château Les Valentines Côtes-de-Provence Rosé är numera en blandning av enbart grenache och cinsault, uppskattningsvis ungefär lika delar. Uppsynen är typiskt blek med stiliga färgnyanser i spektrat puderdosa, ljus koppar och laxrosa. Nosen är ungefär lika delar fruktig, syrlig och mineralisk. Vi njuter av det fina aromspelet mellan smultron, tranbär, apelsin, grapefrukt, persika, örter och anis. Våta stenar och kalla silverbestick skramlar omkring i toppen av glaset.

I munnen en typisk provence-rosé i toppklass - harmonisk och elegant - med rejält extrakt som helt omfamnar den balanserade syran, och en liten fruktsötma som väger ungefär jämnt med tydlig anis, krydda och mineralsälta i slutet. Det känns ändå som om andelen grenache snackar ganska högt - fruktsötman kunde gott ha varit lite lägre, men det finns ingen alkoholvärme som stör. Fortfarande sitter 2011 La Tour du Bon säkert på rosé-toppen i år, men det här är utan tvekan riktigt bra. Vår främsta invändning är att 6-pack i den här prisklassen kräver en fullträff mitt i plytet, gärna innan man beställer.


I ps till 2008 års post skrev vi några rader om ett vin vi bara fick höra talas om då, inte smaka. Vad sägs om följande: en ren carignan vieilles vignes från stockar planterade 1945 vid fredsslutet efter andra världskriget, med ett uttag om 20-25 hl/ha. Den här vingården om elva hektar togs över hösten 2007 och håller på att konverteras till ekologisk odling (rosén är redan AB-certifierad). Namnet "La Punition" (Straffet) hänger förstås ihop med att det knappast är någon picknick att arbeta och skörda där...

2009 La Punition Côtes-de-Provence Rouge trycker omedelbart på de rätta knapparna. En tät, violett doft med rena toner av kulspetsbläck, blåbär, mörka körsbär, garrigue, salvia, lakrits, ceder och valnötter. Smaken är frisk och violblå med härligt engagerande syra, lagom tät och småbläckig svalfrukt, en hel kärve örter och finkalibriga tanniner. Ett koncentrerat, mineraliskt och intensivt rött som samtidigt är förvånansvärt svalt för årgången, det känns faktiskt som en 2010! Inte det minsta tungt, här finner man vare sig rostad ek, sötma eller alkoholvärme (bara 13,5%). Istället är det renfruktigt och matorienterat, läskande och elegant. Carignan från gamla stockar har uppenbarligen inga som helst problem att fixa ett varmt år. Fan så gott. Kartong hitåt, tack!

Varuprover från Gladivin. SB via BS, 172 kr/st i 6-pack och ca 180 kr/st i 6-pack (släpps i augusti)

lördag, juni 16, 2012

Kyliga viner


Fredagskvällen tog avstamp i Singapore, får man nog säga. Det hela började med en bordshög vinkyl från tillverkaren "No Name" någonstans i Kina. Ni vet det där landet som just nu bygger sin lycka genom att tillverka allt vad västerlänningar vill ha, och tio gånger billigare än det billigaste man kan tänka sig. Till exempel: vad sägs om åttahundra spänn för en halvhyfsad kopia av en tysk studiomikrofon som annars går lös på minst femtontusen? Och då ska ni veta att utpriset från den kinesiska fabriken ligger på en hundring...

Den anonyma vinkylen jobbade i alla fall duktigt under ett par års tid i Vinovis-Ulriks condo i Singapore. Man kan tänka sig att den var helt nödvändig i ett land där det oftast är 32 plus. När det så var dags att åka hem fick vi en mejlfråga om det var någon som ville ha kylen. I så fall skulle Ulrik låta flyttfirman packa den i samma container som de möbler som skulle hem. Eftersom vi har vinkällare på annat håll har vi aldrig brytt oss om att skaffa någon vinkyl, men just den här halvhöga modellen för upp till fyrtiofem flaskor skulle faktiskt passa oss som handsken. Vi tackade såklart ja.

Sedan många år bor vi högst upp i ett hus som saknar hiss och aldrig lär få någon heller. En snabb rundringning till stockholmska flyttfirmor gav vid handen att det skulle kosta nittonhundra att få kylen på plats med hjälp av två flyttgubbar. Men just som vi var på vippen att boka en firma kom Ulrik med ett kreativt förslag: låt oss leka flyttgubbar en stund och handla vin för nittonhundra istället! Den här typen av ideer funkar på oss. Det var plättlätt att bära femtio kinesiska kilon uppför alla trapporna medan vi tänkte ut vad vi skulle bjuda på...






Ja, varför vänta när man kan få allt genast? Vi säger nästan som nybakade grythyttestudenten Johan: Ah, lovely Burgundy. Resultatet i matchen mellan Frankrike och Tyskland blev förresten 2-1.

ps. Tack Ulrik & Franko för sköna inspel. Mer om vinerna här.

onsdag, juni 13, 2012

2007 Fattoria Selvapiana Vigneto Bucerchiale



Vad är den där sangiovese för en figur, egentligen? Vad är "the unique selling point"? Körsbär! ropar nog en och annan. Äsch, det finns hela provkartor av körsbärsaromer i mängder av andra viner. Nä men surkörsbär! Okej, nu börjar vi närma oss det väsentliga i identiteten. Fast frågan är om inte själva fingeravtrycket finns någonstans i det bittra? Kombinationen av långdraget svart te, örter och jord som skänker vinet dess "bidre bid", för att låna en minnesvärd formulering av Skandinaviens italo-pusher numero uno.

Vi sticker inte precis ut hakan om vi säger att brunello di montalcino är det mest eleganta och komplexa uttrycket för sangiovese som vår planet har att erbjuda. Det bästa vi hittills har smakat i den vägen är utan tvekan 2006 Poggio di Sotto - sinnessjukt snyggt, men då kostar det därefter. Letar man i lite mer överkomlig prisklass är det ett par egendomar som kliver fram sprickfulla av lust att berätta om the true heart and soul of sangiovese. Montevertine - och Selvapiana.

2007 Fattoria Selvapiana Chianti Rúfina Vigneto Bucerchiale ser redan lagom utvecklat ut i färgen. Inga blåtoner som dröjer kvar, istället ett djupt varmrött vin med antydan till tegel i kanten. Här doftar det druvmogen mörkröd sangiovesefrukt: massor av surkörsbär, ett par likörkörsbär, läckra söta hallon och gott om lakrits. Ammoniak, tobak, sandelträ, örtflora och kalkgrus/jordiga mineraltoner, lite lätt sumpiga. Nosen är vidöppen och ger intryck av omedelbar spelbarhet.

Pow! Fullträff på papillerna! I en enda klunk etablerar sig smaken som rik, frisk och underbart greppig. Här serveras saftiga tanniner, skönt sjungande syra och koncentrerad frukt. Vi får ett riktigt gott häng i aromer och strävhet med den där extra intensiteten från ett varmt år och bettet från örter och te i slutet. Efterklangen är lång och rejält stinn på mineraler och fin tobak.

Lagom utvecklat, inte alltför sött eller alkoholvarmt, och framförallt inte ekigt - högst en tiondel av faten var nya. Ja, det här dricker man ju gladeligen nu med en gång. Nollsjuan är väl ungefär lika bra som nollsexan, men håller inte tillbaka det minsta - så varför vänta?
Ren kärlek för sangiovesiker som oss, klockren överleverans till priset, och ett ypperligt samspel med ryggbiff och trattisar i senapsgräddsås till penne rigate.

Otto Suenson, 192 dkk.

Moestue har tyvärr inte lagt upp nollsjuan i BS - den borde finnas i ordinarie, eller hur?

ps. Nollsexan hyllade vi härhär och här.

pps. Federico Giuntini från Selvapiana var här. Hur kunde vi missa?
Någon som hade vett att prova?

söndag, juni 10, 2012

Côtes-du-Rhône 2010: Montirius vs. Cuvée du Vatican


Ikväll slängde vi ett gäng lammkotletter i stekpannan, laddade upp med romansallat och stekt portabello-svamp, mixade salsa verde på libbsticka från södra Vita Bergen samt kokade couscous av ovisst ursprung. Därtill en liten vänskapsmatch mellan två viner från södra Rhône-dalen och den exceptionella årgången 2010.

2010 Montirius Côtes-du-Rhône är medelintensivt blårött i färgen. Nosen öppnar snabbt och fint med massor av mineraler och daggfriska bär - salmiak och flintrök, våta stenar och mosade hallon/körsbär. Dessutom violer, friska örter och ett vrid på svartpepparkvarnen.
En närmast beaujolaisig doftupplevelse - och då är det förstås kvalitets-bojo från rika 2009 vi syftar på.

Stramt fruktigt i munnen, relativt sett lättare och ganska så osött, måttligt fylligt/alkoholrikt (13,5%). Syran är frisk och fräsig, munkänslan klart stenig, tanninerna små och aningen kärva, eftersmaken ren och mineralstinn. Som vi ser saken är detta en rackarns sympatisk blue-print côtes-du-rhône - drickvänlig, matorienterad och god som tusan. Det är väldigt lätt gjort att sträcka sig efter den här karaffen.

2010 Cuvée du Vatican Côtes-du-Rhône Villages är ett betydligt tätare vin - mörkare blårött/purpur i färgen, nätt och jämnt genomskinligt. Den dovare doften bjuder på förföriska toner av gräddvanilj och mogen frukt - drottningsås, solmogna jordgubbar, kirsch, garrigue, sötlakrits och grillkol.

Smaken förenar - typiskt för årgång 2010 - täta druvmogna aromer med ovanligt friska syror. De smått kulspetsbläckiga tanninerna bjuder ett gott grabbatag, och den lite högre alkoholen (14,5%) amplifierar aromerna av mogna hallon, jordgubbar, björnbär och blåbär. Sötlakritsen ringer kvar i en kryddig och hyfsat lång eftersmak.
Det här är ett mer grenachedominerat vin som kvalitetsmässigt levererar i nivå med en lättare châteauneuf. Verkligen gott, och rikare jämfört med ettans lättsamma klunkbarhet.

Riktigt sköna sommarviner båda två! Vad man väljer vid ett givet tillfälle är förstås en smaksak, men båda är exceptionellt bra sett till appellation och pris. Dessutom rätt så olika när man har dem i parallella glas.

Franska Kvalitetsviner via BS, 128 kr, nyligen bytt årgång till 2011.
Bristly via BS, 109 kr/st i 6-pack.

ps. 2010 Montirius CdR testade vi först här.

2004 Antinori Badia a Passignano Riserva


Abbazia a Passignano är ett av de riktiga landmärkena i Chianti Classico, inte långt från vårt favoritgömställe Rignana. Det befästa klostret tros ha grundats redan 395 men har en dokumenterad historia från 891. Vallombrosa-munkarna har drivit godset sedan 1000-talet, med ett kortare uppehåll under Napoleons sekularisering. Under 1100-talet omfattade den mäktiga egendomen en fjärdedel av Toscana - nästan ofattbart! Sedan 1987 är det Antinori som äger och brukar vingårdarna om drygt 200 hektar, medan munkarna har kvar själva byggnaderna och upplåter dess källare till vinmakningen.

Riservan är en druvren sangiovese från egendomens bästa kalkrika vingårdar. Vinifieringen görs på modernt vis i rostfritt stål, med fjorton månaders uppfostran i nya barriquer av ungerskt och franskt ursprung. Men extraktionen är varsam och temperaturerna tillåts på äldre vis nå högre temperaturer. Det här vinet får sägas vara ett lyckat möte mellan mer klassiska och modernare uttryck, elegant i stilen och inte så lite influerat av bordeaux.

Vi tänkte göra några försök med hypo-sensibilisering av vår ekallergi, som nuförtiden särskilt brukar triggas av ektunga toscanare och piemontesare. Ni vet, överkänslighet kan ju faktiskt gå tillbaks om man utsätter sig för regelbundna små doser av det som framkallat allergin. Och ska man gå den vägen så gäller det förstås att välja eleganta uttryck som inte provocerar fram några överreaktioner.
Vi tror oss veta att Badia a Passignano är ett sådant vin.

2004 Antinori Badia a Passignano Chianti Classico Riserva doftar mums ur både karaff och glas, ingen tvekan om det. Stort, snyggt och mångfacetterat med precis lagom utveckling. Piptobaken är först ut, sedan rinner det på bra med rostbiffiga köttsafter och kalkgrusiga mineraltoner. Frukten uppvisar en del nyanser av russin och muscovado, men framförallt handlar det om surkörsbär, både torkade, färska och jästa samt ett par som är inlagda i likör. Ekfaten bidrar på ett mellanrostat och relativt återhållsamt vis med sandelträ och vanilj - inga julkryddor här, ingen julmust heller - och bland mognadstonerna noterar vi örter, ostbutik, grispiss och svamp, rentav tryffel. Efter någon timme i karaffen får vi mer av oxidativa drag, men doften är definierad och engagerande hela vägen ut.

I munnen en harmonisk och fullmogen sangiovese som förenar bordeauxlika drag med tydlig toscansk identitet. Frukten är av uppenbar toppklass, utan att smaka sött. Den är måttligt extraherad och fint utvecklad med en frisk, balanserande syra. Efter åtta år finns fortfarande en elegant tanninstruktur som bjuder gott örtkryddigt motstånd, samt lite mintighet från faten och en mineralsälta som läskar i slutet av varje klunk. Det här dricks nog allra bäst precis just nu och inom ett par år.

Här vankas det prima druvmaterial och skickligt källararbete, så mycket är säkert. När vi säger "enastående" är det framförallt komplexiteten, harmonin och längden vi tänker på - den bordeaux-anpassade toscana-stilen kan (och bör) man ha åsikter om, men det går inte att komma ifrån att det här är bra grejer och jäkligt gott.
Så gott att de nya små ekfaten slank med av bara farten. Se där, första sessionen av ekterapin blev lyckosam!

ps. Passande filmterapi: Analyze This.

fredag, juni 08, 2012

2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron


Entusiasmen var närmast frustande sensommaren 2007 när vi lärde känna de unga nollfyrorna från Maison Delas. "Jacques Grange, we love you!" och liknande pubertala utrop kantade våra upplevelser av Hermitage Les Bessards, Côte-Rôtie La Landonne och inte minst Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron. Alla vinerna var perfekt öppna och tillgängliga vid den tidpunkten - inget snack om att vänta och se.

Men som bekant: efter den korta och sprudlande förälskelsefasen följer med obönhörlig logik den fruktade syrah-tunneln. Mellan fyra och sju-åtta års ålder är det oftast en riktigt dålig idé att öppna sin kära côte-rôtie. Efter att ha njutit ett gäng buteljer fick det alltså bli locket på och sedan göm och glöm. Nyligen kände vi på oss att det nog var dags att undersöka vad för slags varelse som tittat ut på andra sidan.

2004 Delas Côte-Rôtie Seigneur de Maugiron är sval och smått reserverad till en början. Här får man inte precis någon yppig blomsterkvast upptryckt i plytet, utan leds på ett diskret sätt in i en butik av det mer konservativa slaget med sofistikerade parfymer framställda av ros och viol. Även frukten håller sig på den eleganta sidan av gatan, med nyanserade toner av röda vinbär, lingon och björnbär. I fonden målas fetare penseldrag av tjära, lakritsrot, kryddor och svamp. Det är ingen brist på terroir-känsla, och då tänker vi på friska örter från skogen, grillad rostbiff och vått granitgrus.

I munnen är det en medelfyllig elegant som gör entré. Smaken drivs framåt av de friska syrorna, medan tanninerna är relativt lätta och vitpeppriga. Det som verkligen imponerar i den annars ganska lättfotade kontexten är hur pass tätvävd mittfrukten faktiskt är, och vilka vackra nyanser som finns i aromatiken. Drypande baconfett och rökta korvar får man leta någon annanstans efter, här finns istället en årgångstypiskt örtig karaktär som påminner om tomatstjälk. Men själva frukten upplevs inte grön, utan tillräckligt druvmogen och fint definierad.

Nätt och jämnt ute ur tunnelmörkret är 04 Maugiron stilsäkert god och klart givande att dricka nu efter en kortare karaffering. Närmast burgundisk till sin personlighet och kvalitetsmässigt på en enastående nivå försvarar den lätt sin investering och bär på löften om att öppna upp fler dörrar inom några år. Men det går inte att undvika ett par reflektioner. Var vi inte ännu mer entusiastiska i vinets ungdom? Och i så fall: är det för att vi har blivit mer svårflörtade, eller var vinet som allra roligast då?

torsdag, juni 07, 2012

Tyska flaggans dag



Det här var kvällen när Volnay skulle detroniseras av Dalsheim. Men det var inget vi visste när vi träffades. Det fanns en vag plan om att ses, äta, prata och klunka Occhipinti samt möjligen lite bourgogne, oklart vilken eller vilka.

Franko dök upp först, med en blindad flaska. Blygt på nosen behövde vinet tid i karaff för att öppna upp, men det var ingen tvekan om renheten i citrusfrukten, den bestämda strukturen och den tydliga mineralkänslan. Chardonnay från Bourgogne, så mycket var säkert.
Vi ville ha den till en by med suffixet "-Montrachet" i namnet, men så fick vi veta att det var en grand cru och nödgades snubbla över Cortonkullen för att slutligen nödlanda i Chablis. 2008 Domaine Christian Moreau Chablis Les Clos är utan tvekan toppklass, men kanske också en smula anonymt i sin ungdomlighet. Mer tid är nog egentligen vad som behövs, men smaken satt ändå som en smäck till tunna skivor av salmalax marinerade i olivolja, lemon zest och finklippt gräslök.



Svårare hade vi med nästa vita, en juvenilt päronfruktig historia med ett smärre grustag i doften. Problemen uppstod i munnen där alkohol-beskan överröstade de i och för sig friska syrorna och gjorde vinet ganska tungt i gumpen. Anisaromer är ju lika med värme och södra Frankrike, frågan var nu bara vilken druva som dominerade i mixen?
Vi tyckte oss känna igen clairette och gissade att fetman och alkoholen kom från grenache blanc. Rätt och fel, förutom clairette består de stora andelarna i 2010 Clos du Mont-Olivet Châteauneuf-du-Pape Blanc av bourboulenc och roussanne. En grillad fisk hade nog gjort vinet rättvisa, men om det ska handlas vitt från dessa trakter så vänder vi oss till Isabel Ferrando nästa gång.



Riktigt skoj blev det däremot när Emil presenterade nästa glas som hade en gul färg och en jättestor, aromatisk och ganska söt doft med moscatoliknande toner av jasminer, vindruvor och kåda. I munnen en helt annan varelse, lätt som en plätt, utjäst till sista grammet och framförallt läskande. Det kan med viss fog tyckas att 2010 Arianna Occhipinto SP68 Bianco inte är något stort eller märkvärdigt vin, men det är roligt och annorlunda och oerhört drickvänligt med sina 11,5%. Druvorna - albanello och just det, moscato d'allesandria - har macererat med skalen ett par veckor, men vinet är inte märkbart tanninsträvt för det och absolut inget "orangevin". Den här flaskan tog slut fortare än kvickt och satte bra fart på pratkvarnarna.


Plötsligt kände sig alla hungriga, så vi langade fram tallrikarna med ankbröst, ankconfit, blomkålspuré, puy-linser och rödvinssås. Till maten korkade vi upp en 2010 Arianna Occhipinti Il Frappato. Den var precis som väntat underbart frisk och ren, men möjligen i lättaste laget till maten, dessutom i svalaste laget och i behov av lite luft för att öppna upp hela aromspelet. För omväxlings skull slängde vi då in en röd bourgogne med lite mognad. 2002 La Pousse d'Or Volnay Clos des 60 Ouvrées gjorde stor lycka i början av 2009, men nu träffar det inte längre på samma sätt. Den ljusare frukten har murrat ner sig i mörkret, och faten har blivit alltmer märkbara med en rejäl dos grillkryddor. Men det är inte alls så att vinet har mognat ut, snarare ger det ett yngre intryck nu än då - minus de reduktiva dragen då, som inte längre finns kvar - och gissningarna går följaktligen till 2009 och Gevrey-Chambertin. Visst, det smakar såklart riktigt gott, men i jämförelse med den klockrena och purungt syrliga sicilianaren märks det att syrorna inte sjunger riktigt som förväntat, och fatkryddorna bli väldigt uppenbara. Nästa flaska får nog vänta bortåt fem år för att komma ur sitt nuvarande tillstånd. Vi fortsätter med 2011 Arianna Occhipinti SP68, som bara bekräftar vårt påstående från häromdagen: samma lysande täta, lustfyllda körsbärsfrukt skulle kosta många pengar i Bourgogne, och det är sannerligen ingen brist på mineraler. Kanske är SP68 ett vin som ska drickas så ungt det bara är möjligt för den skinande fruktens skull? Bara bra i så fall, det finns så många viner som ska lagras "bara lite till"...



Som sagt, planerna för kvällen var lite vaga, så nu gick vi över till att improvisera. In kommer ett vin som faktiskt har allt vad Les Soixante Ouvrées saknade ikväll - sjungande syror, oerhörd renhet i aromspelet, alla kalkstensmineraler man kan drömma om samt en ytterst omdömesgill fathantering med diskreta kryddtoner. Det här är rent ut sagt inihelvete gott, Bourgogne verkar vara det enda tänkbara alternativet och Volnay ser troligt ut, men i så fall i en mycket vackrare och bättre tolkning än föregående vin. Döm om gästernas förvåning ut när vi avtäcker 2008 Keller Spätburgunder Dalsheimer Bürgel "Cuvée Felix". Den lite svalare årgången passar Kellers puristiska stil som handsken, och vi ser inte till några grönt omogna nyanser. Drickglädjen är närmast total, det är en av de godaste... ja, kanske den godaste tysk vi hittills haft äran att smaka på. Eller för att tala med danske importören Tom Pedersen: "pinot noir i en kvalitet, der for Bourgogne-venner kan være ganske rystende". Vips så var vinet slut och alla famlade efter mer av samma sort - en magnumbutelj hade verkligen inte skadat.


Det fick bli en flaska till, alltså. Tysklands seger över Frankrike var ju redan ett faktum, så vi lät Keller göra ett ärevarv med sin 2009 Nieder-Flörsheimer Frauenberg Spätburgunder. Frauenberg är en relativt sett svalare vingård än Bürgel, den kan ha svårt att mogna i kalla år och Klaus-Peter Keller är nöjd med vad 2009 års växtsäsong gjorde för den platsen. Sammanlagt blev det tre fat, alltså 900 flaskor.
I glasen ett tätare, rikare och kryddigare vin än det förra - minst lika storslaget, och i samma stil - men det är svårt att upprepa en känslomässig fullträff, och nollnian från Frauenberg har ännu en bit kvar till samma lyckliga drickfas som nollåttan från Bürgel.


Slutsatsen är ofrånkomlig: rheinhessiska Dalsheim pulvriserar i rak och ärlig match ett av Volnays allra mest berömda viner vid dess förmodade höjdpunkt på mognadskurvan. Ja, här fick vi verkligen anledning att fundera över våra prioriteringar. Det lär bli mer tysk pinot framöver.

onsdag, juni 06, 2012

2007 Domaine Tripoz Macon-Vinzelles Les Morandes


Vasastans Ost gör en pesto-pastasallad som hör till stans godaste, vi har plankat den ett otal gånger. Till att börja med kokar man ett rejält lass med pastasort(er) efter eget val, den här gången tog vi radiatori. Därefter är det dags att mortla ihop en pesto med ruccola, parmesan, olivolja och vitlök. Cashewnötter funkar, om man inte får tag på pinjenötter. När pastan är färdigkokt ska den kylas ned, snabbast går det med kallt vatten.

Sedan är det bara att blanda pastan med peston samt tunna skivor av purjolök och gurkstavar skurna på tvären. En liten men rackarns viktig ingrediens är kaprisen, för stingets skull. Sedan är det dags att grunda på tallriken med blandad sallat: rosé, frisé, isberg och lite färsk ruccola, alltihop dressat med en vinägrett på din favorit-olivolja, svartpeppar, salt, vitvinsvinäger eller citron. På med pastablandningen och toppa med några skivor prosciutto, grovriven parmigiano och ett par strimlor soltorkad tomat. A tavola!

Efter många försök med den här salladen har vi kommit fram till att chardonnay är dess perfekta matchning. Gärna lite ekad, men åtminstone med en utveckling som skänker lite fetma och nötighet. En lite rikare rosé funkar också, men det är något särskilt med chardonnay. Den här gången skickar vi fram en sydlig bourgogne som vi underskattade grovt när vi först provade den i september förra året. Efterhand har det gått upp för oss precis hur bra den är. Lyckligtvis hade vi sinnesnärvaro nog att köpa på oss ett sexpack.

2007 Domaine Céline et Laurent Tripoz Macon-Vinzelles Les Morandes är ganska rikt gult i glaset, en aning beslöjat. Doften är galet mineralisk med toner av ylle, ostronskal och kalksten. Frukten har fin mognadsutveckling mot fetare citronskal och några droppar spad från ananas och persika. Riktigt aptitretande med de jästiga sur lie-tonerna, snudd på blanc de blancs faktiskt.

I munnen friskt med antydan till sprits, klockren kalkstenssyra och ganska rik aromutveckling med jästiga och lätt nötiga citrustoner.
Skolbokstypiskt för chardonnaydruvan smakar vinet som en ren och (nästan) stilla BdB. Möjligen något tunt i mitten, men livligt och engagerande med riktigt bra längd på efterklangen där massor av marina mineraler glatt hoppar omkring. Att döma av producentens hemsida har vinet inte varit i närheten av ek, men det bjuder ändå på en hel del komplexitet. Smyger in bland salladens ganska rika smaker och buffar sig fram till precis det utrymme som behövs för att komplettera måltiden. Gott som sören!

Vi skulle gärna se mer av ambitiösa ekoproducenten Domaine Tripoz i Sverige - man kan gissa att deras viner från rätt okända byarna Loché och Vinzelles inte kostar som de smakar, ens utan tokrea.

Vinik, utförsäljning av konkurrentens konkurslager, 70 kr.
Kvalitetsmässigt minst 170.

ps. Om man var hänvisad till italienska vita till den här rätten - vad skulle ni välja, förutom italo-chardonnay?

måndag, juni 04, 2012

2005 Terredora Taurasi Fatica Contadina


Hmm, vi blir alltmer övertygade om att aglianico är ett oumbärligt djur i vinamatörens menageri. När vi trängtar efter tanniner till rött kött, så är det numera inte vilka tanniner som helst vi far efter, utan med fördel syditalienska rackare från den sent mognande druvsorten. Identiteten befinner sig någonstans i krysset bandol-bordeaux-barolo men är på ett skönt sätt ruffigare än alla tre och faktiskt ganska unik. Urbota italiensk och uppenbart beroendeframkallande.

Den senaste månaden har vi sänkt ett par buteljer aglianico del vulture från Fratelli d'Angelo. Det var väl inte precis första gången, men en bra påminnelse om hur goda de är. Och så genomhederliga i uttrycket! Vi kan egentligen inte påminna oss några tillfällen i modern tid när vi fått ut så mycket ut av ett par stadiga rödviner i prisklassen strax över hundringen. Visst, det handlar om Merolli-kronor - den bästa valuta som Skandinavien för tillfället har att erbjuda - men ändå.

Samma självklara identitet finns i Terredoras taurasi-viner. De är väl inte riktigt lika ärkekonservativa som motsvarande från släktingarna Mastroberardino men precis lika bra, och trots en större andel små ekfat i stort sett helklassiska i sitt uttryck. Vi snackar ypperligt druvmaterial från några av Campanias bästa vingårdar, där Walter Mastroberardino/Terredora drog det längsta strået när den ärevärdiga egendomen delades upp mellan bröderna för drygt femton år sedan.

2005 Terredora Taurasi Fatica Contadina är mörkt i färgen, men samtidigt transparent. Djupt sammetsrött till oxblod med ljusare röd kant och en dryg millimeter tegel runtom. Nosen är stor och salivdrivande, åtminstone för alla oss som uppskattar tobak. Här har vi pipsnuggor, snus och köttsafter. Jästa mörka surkörsbär, rosmarin, pinjebarr och pinjenötter. Ljusa rosor och mörka mineraltoner. Nyvässad blyertspenna och en skvätt julmust från faten. Doften bjuder på en härlig definition och spännande rörelser i det uttrycksfulla aromspelet.

Smaken är klassiskt osöt och ordentligt sträv när vi först smakar innan maten, med en skottkärra full av goda tanniner att tugga på. Ganska så finkalibriga, men å andra väldigt många till antalet och definitivt envetna. Syrligheten är frisk, frukten stabil, mineralsältan aptitretande och längden mer än acceptabel med gott om tobak i eftersmaken. I samspel med våra ryggbiffar faller tanninerna in i smakbilden och vips har vi ett balanserat vin.

Summa summarum: klart komplext och ett mycket sympatiskt uttryck för druva och terroir. I stort sett old-school sånär som på arton månaders barrikadering av mer konservativt snitt. 2005 verkar utifrån våra nedslag hittills vara ett hyfsat men inte storslaget år nere i södern, och relativt sett lite snabbare i mål. Det här dricks bra redan ikväll och lär nog utvecklas fint över de närmaste fem, åtminstone.

PrimeWine via SB/BS, 199 kr.

lördag, juni 02, 2012

Brunello 2007: Colleoni vs. Pian dell'Orino


Stackars maratonlöpare. Hällregn och kulingbyar är knappast drömläge för att nöta 42 kilometer asfalt, men däremot som klippt och skuret för oss som hellre ägnar lördagen åt god mat och uppmärk-samhet på vinerna. Såväl barn som vuxna älskar köttfondue. Vi doppar tunna skivor av ryggbiff, ostronskivlingar, broccoli och salladslök och backar upp det hela med nyslagen bea.

Marino Colleoni verkar vara en producent att hålla ögonen på för folk som gillar heltraditionella doningar. Med halvannan ynka hektar ekologiskt odlad vinmark, icke-interventionistisk vinmakning och 48 månader på slavonska 15-20 hl botti bör man väl kunna förvänta sig det bästa? Det lilla smakprovet i början av maj var lovande, men vi lyckades inte få grepp om vinet under några ögonblick i ISO-glas en hektisk kväll.

Pian dell'Orino  har förstklassiga lägen i närheten av legendariska Biondi-Santi. Sydtyrolaren Caroline Pobitzer och hennes tyske make Jan Erbach har investerat massor av pengar i sitt nybyggda vineri och jobbar med germansk precision och hög ambition. Biodynamiskt vingårdsarbete och puristiska källarmetoder är melodin här. Musten jäser utan tillsatser vid hög temperatur, med lång maceration, och det unga vinet får mogna i 25 hl botti under tre år. Vi har tidigare testat årgångarna 2004 och 2006 och blev imponerade.


2007 Podere Sante Marie Colleoni Brunello di Montalcino

Doften är transparent i helklassisk botti-stil med mängder av komplexa nyanser: läder och mynta, torkade surkörsbär och tranbär, sötmandel och salta lakritsfiskar, kalksten och köttfond, rosor och balsamico, tobak och mjölkchoklad samt en släng av volatila målarpytsar. Detta är sannerligen en vacker och typisk nos, som förmedlar luftig panorama-känsla. Den djupare frukten öppnar upp efterhand, tätar ihop sig och sötar till sig, med löften om en sammetsliknande smakupplevelse.

Redan den första klunken är storslagen. Här finns kropp, bredd och djup, men munkänslan är ändå smidig med bra örtbett och frisk syra. Vi suger njutningsfullt på de druvmogna finsandiga pulvertanninerna, slås av den explosiva smakutvecklingen efter sväljet och njuter av en rejält lång efterklang som vecklar ut sig likt en solfjäder med behaglig alkoholvärme, läcker fruktsötma och balanserande mineralsälta. Det här är ju gott som tusan!



2007 Pian dell'Orino Brunello di Montalcino

Doften är koncentrerad med söta stråk. Vi noterar rejält hög druv-mognad med ett inslag av honung (botrytis??). Aromerna förenar hallonredux med helklassiska surkörsbär, tobak med tjinuskisås och oregano med violer. Honungen drar sig snart tillbaka och lämnar fältet fritt för ren och tät sangiovese med ett druvtypiskt bittert nyp, men vi associerar också till södra rhône, för med luftning utvecklas klockrena cassis-toner som påminner om en del nollsjuor från châteauneuf.

Jämfört med doften upplevs smaken förvånansvärt slank, fast med riktigt hög fruktkoncentration i stramt åtdragen korsett. Återigen hittar vi cassis-aromer bland surkörsbären, men fruktsötman är återhållsam och syrastrukturen bestämd, tanninerna fortfarande aningen knutna och bläckiga med en knivsudd beska i det förhållandevis svala slutet. Det här är ett imponerande bygge i semi-klassisk stil, tätt på frukt. Som sagt: här finns mycket att hitta, inte minst en del positiva ch9-vibbar.

Oj, vilka goda viner! Vi hajade inte riktigt hur bra Colleonis nollsjua var på nyhetsprovningen i maj, men nu fattar vi precis. Det är en underbart givande brunello som är fullt ut spelbar redan nu efter kortare karaffering, perfekt att ha medan man väntar på att annat ska mogna.
Pian dell'Orinos 07-brunello är väl minst lika storslagen, men strukturen är stramare och framtidspotentialen förmodligen större, så den förtjänar ett gäng år i källaren innan det är dags att åka.

Tryffelsvinet via SB/TS, 399 kr. BB-Vinimport, 329/299 dkk.
Franska Kvalitetsviner via SB/PI, 478 kr (varuprov)

Frankofilen gillade Colleoni. Vi gillade Pian dell'Orinos nollsexa.