lördag, augusti 04, 2012

2006 Domaine Jacques Prieur Beaune Champs-Pimont


Ikväll har vi gäster och lagar farmorsmat: helstekt majskyckling med gräddsås och hasselbackare. Pinot noir är givet val, så vi plockar en röd bourgogne från källaren som kan tänkas vara på väg att gå i mål.

2006 Domaine Jacques Prieur Beaune 1er Cru Champs-Pimont doftar verkligen körsbär efter en timme i karaff.  Inte bara färska bär, utan även cocktailbär, kärnor och lite bittermandel. Utvecklingen ligger precis runt hörnet med diskretare noter av torkat kött, svamp och fatig kryddlåda. Dessutom en tydlig terroirkänsla med våta stenar, örter och en nypa earl grey. Inte dumt alls!

Smakmässigt är det inledningsvis inte mer än ett ganska positivt "sådär". Behagligt fritt från sötma efter gårdagens 15-procentiga 2010 Calera, men fokusdragning och koncentration är väl på sin höjd halvhyfsade - ja, vi tänker båda "snudd på vattnigt". Syrorna är lite i mjukaste laget och tanninerna åt det torrare hållet, kanske på grund av de ganska närvarande ekfaten. Inte vidare långt, men slutar ändå rent, mineraliskt och uppfriskande.

När det så blir måltidsdags växer vinet ett par snäpp i rollen som matackompanjatör och hittar lite mer av rondör och krydda allteftersom luften gör sitt. Utan minsta tvekan en god och drickbar bourgogne, men utan att nå upp till solklar premier cru-klass. Frågan är om det blir bättre med tiden? Kanske är det ändå värt att vänta på tydligare mognadstoner om några år?


ps. Tidigare bloggat här, med lite kul diskussioner.

2 kommentarer:

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hej där,

Beträffande den lite torra och kärva känslan tror nog möjligen att årgången har sitt med i spelet, men visst brukar ekbitterheten sitta kvar ett tag i vinerna från Jacques Prieur.
Samtidigt, vilket ni också lyfter fram, brukar jag gilla intensiteten i frukten.
Men helt ärligt är det nog värt att "gömma och glömma" ett par år till, min erfarenhet är att vinerna får den där fina silkigheten först med mognad, för en premier cru som denna kanske 8-10 år från start.

Beträffande Calera, jag är sällan imoperad av dem vid ung ålder, men ger man vinerna 10-15 år, eller mer, blir de vansinnigt burgundiska och sensuella. Åtminstone är det så vinerna från 1980- och 1990-talet uppfört sig med mognad.

Finare Vinare sa...

Tack, då tar vi det piano med den här Prieur-nollsexan i tre-fyra år till så får vi se vad som händer....

Vi gillade Calera '08 och '09 så unga de var, men den nysläppta 10:an behöver nog precis som du säger längre tid att lugna ned sig och integrera sötma och alkohol. Hur som helst, mycket pang för liten peng. Vi handlade hos Ole Bergman som hade garaget fullt av californiskt godis: Radio-Coteau 10, Copain 09, Forman 09... fast Tognis 09:a tog tyvärr slut ett par dagar innan vi kom dit.