lördag, december 29, 2012

Årsbästalistan 2012 - Our Wines of the Year


Vinets 2012 kommer vi framförallt att minnas som året när vi fick ta ansvar för programsättningen hos Munskänkarna i Stockholm och arrangerade fler provningar än något tidigare år. Det har varit ett sant nöje, men också förknippat med vinösa aktiviteter minst ett par vardagskvällar i veckan under högsäsong.

Även i en massa andra sammanhang har det provats och druckits fler viner än någonsin tidigare. Vi har ingen aning om hur många, men det är säkert ett hyfsat antal tusen. Nackdelen med detta ymnighetshorn av upplevelser är att tiden inte räcker till att följa upp ens en bråkdel av dem.

Vad som kommer med breddad erfarenhetsbas är - förhoppningsvis - en säkrare känsla för kvaliteter som utmärker sig i mängden, men också att det krävs mer av vinerna för att de ska stå ut. Dessutom har vi en bestämd känsla av att de privata smakpreferenserna snävas av i rent förfärande fart.

Med det menar vi att det är vissa definierande egenskaper man i första hand söker efter. Renhet och transparens är ett par sådana kvaliteter. Allra helst vill vi höra en rent sjungande ton i druvsaften och en genomskinlighet för platsen. Att vinet ska kännas så ärligt som möjligt i sin översättning från jord till glas.

Något annat som blir alltmer uppenbart är hur lång tid det faktiskt tar att lagra vin. Somliga lagringsviner behöver en ansenlig del av ens livstid för att mogna ut. I det perspektivet vill vi påstå att de som inte har massor av ledigt lagringsutrymme (=de flesta) gjorde klokt i att leta efter viner som redan är framme eller åtminstone kommit en bra bit på väg.

Ett godtyckligt urval som stannat i minnet

2010 Domaine Pattes-Loup Chablis Courgis
2010 Domaine Huët Le Mont Vouvray Sec
2010 Jean Foillard Morgon Côte du Py
2010 Jean Foillard Morgon Corcelette
2010 Julie Balagny Fleurie Cuvée Simone
2010 Arianna Occhipinti Il Frappato Sicilia IGT
2010 Cos Pithos Sicilia IGT
2010 Domaine de l'Octavin Dora Bella Arbois Poulsard
2010 Catherine & Pierre Breton Bourgeuil Trinch!
2010 Jean-Pierre Ganevat Arbois Rouge J'en Veux!!!
2011 Domaine Derain Mercurey La Plante Chassey
2010 Seehof Riesling Morstein Alte Reben
2010 Keller Riesling Pettenthal GG
2009 Dönnhoff Riesling Hermannshöhle GG
2003 Dönnhoff Norheimer Kirschheck Riesling Spätlese
2001 Dr. Bürklin-Wolf Riesling Kalkofen GC
2008 Keller Dalsheimer Bürgel Spätburgunder GG
2010 Friedrich Becker Sankt Paul Spätburgunder GG
NV Equipo Navazos La Bota de Manzanilla 22
NV Jacques Selosse Brut Initial dg 2012
2008 Ulysse Collin Blanc de Blancs Les Pierrèles
2008 Marie-Courtin Efflorescence
2002 Taittinger Comtes de Champagne
2004 Pierre Peters Blanc de Blancs Les Chétillons
2008 Sylvain Cathiard Vosne-Romanée Aux Malconsorts
2008 Domaine de la Romanée-Conti Echézeaux
2008 Gaja Barbaresco
2007 Giuseppe Rinaldi Barolo Cannubi San Lorenzo/Ravera
2006 Burlotto Barolo Monvigliero
2006 Aldo Conterno Barolo Romirasco
2004 Domenico Clerico Barolo Percristina
2004 Giacomo Fenocchio Barolo Bussia Riserva
2010 Louis Jadot Corton-Charlemagne
2010 Bonneau du Martray Corton-Charlemagne
2009 Lafarge Volnay Vendanges Sélectionnées
2006 Felton Road Block 5 Pinot Noir
2000 Philip Togni Cabernet Sauvignon
2005 Dunn Howell Mountain
1992 Ridge Monte Bello
1996 Château Latour
1990 Château Montrose
1990 La Meridiana Campo delle Piane Boca
1982 La Bastide Blanche Bandol
2007 Le Pergole Torte Toscana IGT
1982 Le Pergole Torte Vino da Tavola

Årets mest druckna vin

Den ärorika titeln säger väl det mesta - fyra sexpack ljuger inte!  Strada Provinciale Sessantaotto är en charmig fruktkyss av frappato och nero d'avola. Munnen vill ha den kyssen. Om och om och om igen.

Arianna Occhipinti SP68 Sicilia IGT

Årets tyskpinne

En paraduppvisning i klingande burgunder. Diskret lyxiga DRC-fat. Kalksten och klockren frukt. Slankt men krämigt med dansant syra. 900 buteljer tysk perfektion från franskimporterade sticklingar.

2010 Keller Frauenberg Spätburgunder GG


Årets röda bourgogne

Det var en märklig vecka i maj när "klådöbäserna" avlöste varandra. Faiveleys var den som träffade bäst - en injektion av flytande lycka rakt in i lustcentrum. Ett enda fat producerades så chansen är ganska slim att man får vara med om den kicken igen.

2009 Faiveley Chambertin-Clos de Bèze Vieilles Vignes

Årets sangiovese

Jupiterblod av det allra mest burgundiska slaget. Det här är den sortens vin som kan få halvitalienska skåningar att brista ut i lyriska tirader. En stor skönhetsupplevelse som förflyttade brunellohorisonten.

2006 Poggio di Sotto Brunello di Montalcino


Årets mogna rhônare

Vinunic-Claes hade vittjat den egna källaren till Munskänkarnas fromma. Vinet var vilt och vackert, vinöst och väderbitet. Ett makalöst (och tidlöst) möte mellan mognad och vitalitet. Så himla rhône att man baxnar.

1990 Guigal Côte-Rôtie La Mouline

Årets "gammal är äldst"

Niklas presenterade en sextett historisk madeira. Fokus på verdelho med några avstickare till sercial och terrantez. Riktigt gamla grejor, allra mest underbar var en femtia. Och då menar vi förstås 1850.

1850 D'Oliveiras Madeira Verdelho


Årets vin alla kategorier

Tiden stannade för några ögonblick och vi insåg att vi nog aldrig någonsin kommer få smaka bättre.

1971 Giacomo Conterno Barolo Monfortino



Årets vinhandlare

Tom Pedersen, Atomwine

Portföljen, priserna, passionen, kunskapen. Vid det här laget börjar Tom bli gammal i gemet och säljer troligen hyfsade mängder till Sverige numera. En mellanhand räcker gott och frakten från Jylland kostar hälften av SB:s pinsamma hemtransportförsök. Maken till vältrimmad internet-operation får man leta efter.

Årets rookie

Martin Berggren, Caviste

Caviste har gjort allting rätt under sitt första år. Martin har bra koll på lovande franska bönder med eko/bio-inställning och är dessutom en hyvens kille. Prisläget är smart och utbudet kan ses som en inverterad bild av vad Systembolaget har på hyllorna.


Årets finaste etiketter

"You are so fine". "You are so cool". "You are so bubbly". "You are so beautiful". Sprittande vinglädje mest från Jasnières och lite från Vouvray. Chocken när vinbonden Chaussard omkom i en traktorolycka i september.


RIP Christian Chaussard

Årets bildgåta

Vad heter gården på bilderna?
Vad heter den närmaste byn?
Vad heter appellationen?
Vad heter höjdsträckningen i bakgrunden?
Vilken vintyp är egendomens specialitet?

Svar i kommentarstråden - först i mål vinner buteljerat pris.




söndag, december 23, 2012

En julberättelse


I framtiden kommer vi att sitta framför brasan och säga till varandra: tänka sig hur tokigt det var på 2010-talet. På den tiden skulle varendaste svensksåld vinflaska in och vända på Systembolaget innan man fick gå dit och hämta ut dem. Fast till skillnad från exempelvis Postens utlämningsställen - som vi ju vet jobbar enligt fasta porto-tariffer - så skulle Systembolaget ha nitton procent extra, oavsett pris!

Påslaget kunde väl betraktas som normalt för en aktiv återförsäljare med lagerhållning och hyllplats. Men för en passiv och riskfri tjänst som snarast påminde om godsutlämning - det vi talar om här är förstås "beställningssortimentet" och "privatimport" - så var det inget annat än oskäligt. Inte minst som importörerna själva fick betala för logistiken. Systembolaget gjorde helt enkelt inte skäl för de pengar de tog ut. På kostbara viner kunde effekten bli flera hundra kronor per flaska.

De svenska importörerna hade klena chanser att konkurrera på lika villkor med sina kolleger i resten av EU, trots att frihandel ansågs vara en del av poängen med unionen. Hur de än räknade fram och tillbaks och skar ner sin egen avans lyckades de inte matcha priserna på kontinenten. Ändå frodades en efterhängsen myt om att dyrare viner var billigare på Systembolaget. Det var sällsamt hur den hade lyckats överleva så länge.

Nu i framtiden finns Systembolaget fortfarande kvar som en ganska stor aktör bland många andra. Det statliga bolaget säljer huvudsakligen sådant som går under namnet "Branded Beverage of Unspecified Origin" - vinliknande och andra produkter speciellt framtagna för att passa en bred marknad, som till slut befunnits vara likgiltig inför dryckernas bakgrund. De populära produkterna manipuleras och smaksätts på olika sätt tills beställaren är nöjd.

Alla vi som gillar vin i bemärkelsen "autentiska drycker av jäst druvsaft från en given plats" kan idag handla direkt av de svenska importörerna.  I och med att de fick börja sälja direkt till slutkund fick de äntligen också en ärlig chans att konkurrera på lika villkor och ta ut en hälsosam avans utan att priset för den skull blev högre än i resten av EU. En mellanhand räckte ju alldeles utmärkt. Ja, det visade både distansförsäljarna och de utländska kollegerna för flera decennier sedan.

God jul, vinvänner! Ikväll lagar vi gås som på bilden.

söndag, december 16, 2012

Julblindbock 14 december


"Grymt trevligt som vanligt. Det är ett jäkla kul gäng vi fått ihop".
Det var Gabriel som skrev det men vi kunde inte sagt det bättre själva.
En sittning som den i fredags kväll är väl ungefär så roligt man kan ha med vin, inte minst när alla känner varandra såpass bra att man kan släppa ner axlarna och bara ha skoj med att äta, dricka blint, tycka för fullt och gissa helt utan prestige.

Vi hade förberett det mesta av maten i god tid, så det fanns inte tillstymmelse till stress heller. Hjortytterfilén hade fått sin stekyta, La Charbonnière-såsen vilade spegelblank och moset av mandelpotatis och jordärtskocka väntade bara på sin allra sista smörklick - och så tryffeloljan förstås. Till och med pilgrimsmusslorna hade varit och vänt i grillpannan och väntade bara på lite extra värme och sonens nya favoritleksak: brulée-brännaren.

Bubblet fick en kvart i karaff, helt enligt vinmakarens rekommendationer, plus ett litet sällskap av anklever och rostat bröd. Färgen i glaset är rik och doften komplex, med massor av mogen frukt: apelsin- och citronskal, pommac, hyacinter, valnötter, manzanilla, ja vit bourgogne! En munfull av druvmogen chardonnay med underbart fokuserade citrussyror och högvis med krita. Moussen är tillbakalutad, bubblorna vänliga. Fast efter en halvtimme finns nästan inga kvar. Det var trots allt dumt att dekantera. Hur som, den här nysläppta Initialen är en exceptionellt bra version. Ingen behöver jobba hårt för att gissa rätt.

Jacques Selosse Brut Initial (deg 20 sept 2012)

Tre grand cru-byar i Côtes de Blancs (Avize, Cramant, Oger), en druvsort: chardonnay. tre årgångar i följd (2005, 2006, 2007). Biodynamisk odling, basvinet jäst och lagrat på bourgognefat, varav en femtedel nya. 5 gram dosage. 33 000 buteljer om året.


Nästa doft har kommit en god bit på väg, med drag av petroleum och rökiga mineraltoner. Rieslingfrukten är solmogen med drag av persika, grapefrukt och lime. Smaken rik med antydan till fetma, behagligt avrundad fast ändå stadig syra, och en viss grapefruktbeska som de flesta runt bordet tycker är en smula störande. Tyvärr drar det petrokemiska i doften åt plast- och gummihållet - ja, det påminner rentav om PVC-badboll (inget man vill ha i sin riesling) och smaken är inte heller så lång eller livlig som förväntat. Niklas ringar snyggt in åldern till 2004 eller 2005. Troligen det senare att döma av hög druvmognad, 04 skulle haft en tuffare syra. Åtminstone för oss blev det här något av en besvikelse.

2005 Georg Breuer Berg Schlossberg Riesling

Inte direkt dåligt, och visst är det gott till alla salami som nu stod på bordet - men det vi drack sommaren 2011 upplevdes så mycket bättre. Var det här en konstig flaska eller håller nollfemman faktiskt på att tappa sugen/utvecklas i fel riktning? Eller har våra preferenser helt enkelt förflyttats till andra rieslingproducenter?

ps. Dagen efter har bitterheten utvecklats till det odrickbara. Raka besked.



Ungdomlig och rakt av fascinerande rieslingnäsa med en vacker vitblommighet. Aningen ungjästiga toner fortfarande, och så massor av sten. Grönt äpple, blond grapefrukt, mandarin, smultron, citrusskal och skaldjursmineraler. Doften är liksom ren och komplex på samma gång, verkligen jättefin! Härlig spänst och struktur i munnen, fenomenal syra och rejält stenig munkänsla med ett visst motstånd som av grönt äppelskal. Möjligen en antydan till värme men absolut ingen störande beska, och mineralerna ringer i eftersmaken likt en stålsträngad strata på rundgång vid en marshallstack. Elektriskt... det här känns som en tysk från 2010. Kan det vara Keller? Eller Schäfer-Fröhlich? Makalöst bra hur som helst.

2009 Dönnhoff Riesling Hermannshöhle GG

Långt bättre än förra glaset. Det här var precis vad som behövdes för att återupprätta vår tro på Hermannshöhle efter ett par svajiga framträdanden av 07:an och 10:an.



Två gamlingar paras ihop. Den första är ljust rödbrun, ungefär som nyponsoppa, lätt beslöjad. Det här ser ju riktigt gammalt ut!
Doften är långt gången: föreställ er färjkarlen Karons båthus nere vid floden Styx eller en uråldrig gravkammare under pyramiderna...
Ändå inte helt passé - här finns trots allt mer att hämta: menthol, nyponpulver, något vilset rött bär, ljusa penseldrag av tjära, ljus virginiatobak, rostigt järn, och simbassäng. Smaken är slank och rätt gles i frukten med ålderssyror och nedslipade pulvertanniner. Det känns som en riktigt gammal nebbiolo, gissningsvis 40- eller 50-tal. Passerade nog bäst före-datum för ett par decennier sedan och är väl inte längre så trevligt att dricka.

1969 Giovannini Moresco Barbaresco del Pajoré

Historiens vingslag och en legendarisk etikett, men det här går inte att jämföra med den magiska 71:an för några år sedan. Troligen har den blivit värmeskadad någon gång under sin livstid eftersom den verkade flera decennier äldre än den verkligen var. Ja, 40/50-tal behöver förresten inte alls betyda "för gammalt"!



Det andra vinet i paret har en varmt brunröd färg med fin lyster. Doften är lyckosamt utvecklad, rejält mognadskomplex fast ändå med frukten i gott behåll. Här finns så mycket gott: mynta, plommon, röda körsbär, röda vinbär, gott om lätt bokna röda äpplen, apelsinskal, torkade rosor, målarpytsar, tomatpuré, rostigt järn och en liten svettig häst. I munnen ett alltigenom harmoniskt vin med vital syra, småsöt frukt, spänstiga men lena tanniner, lagom koncentration och en salivdrivande josighet. Det är den sistnämnda som till slut låter Anders ringa in sangiovesedruvan - innan dess pratades det mest om mogen nebbiolo. Gissningarna på ålder landar i slutet av 1980-talet. Åh, vilket vackert vin!

1979 Montevertine Chianti Classico

Vi handlade för ynka €40 efter 79:ans succéartade framträdande i november. All respekt i världen till Montevertine och till dem som gjorde vinet: Sergio Manetti och Giulio Gambelli, numera med residens i vinhimlen.



Ett vitt till pilgrimerna. Doften är kalkstensmineralisk med rena ljusa citrustoner och vit blommighet. Dessutom en diskret smörighet, en klick lemoncurd, samt hasselnötter, fet grädde och fint trävirke. Smaken är verkligt harmonisk med underbar renhet och balans, silkeslen munkänsla och vacker längd. Blommor och sten... det skulle kunna vara Kirchspiel, tycker Henrik. Niklas funderar istället över marsanne/roussanne på ekfat tills Franko ingriper med ett finkänsligt: "det här är chardonnay fattar ni väl!" Nollsexa eller yngre. Bonneau du Martray? Chablis Grand Cru? Puligny Perrières? Gabriel tycker att det verkar ungt, inga egentliga mognadstoner än, noll och inga premox-problem heller. En rackarns god bourgogne som bara blir godare under kvällen allteftersom temperaturen stiger och luften får jobba i kupan.

2005 Remi Jobard Meursault 1er Cru Les Genevrières

Jobards viner har ingen brådska att mogna, det här känns betryggande inför framtiden. Nu kom också ett par scallops väl till pass (sonen hade svängt ihop en fin liten sås av lime, manchego, persilja, olivolja, chilifrukt, och eldat på pilgrimerna med sin fina pistol).


Ännu en parvis servering. Första glaset har en fint utvecklad och mognadskomplex bordeauxnäsa. Grusig mineralkänsla, nyklippt gräs, röda och svarta vinbär, cassis, mynta, lagerblad, paprika och fatlakrits. Smakupplevelsen påminner snarast om en väl insutten favoritfåtölj med välsnickrad stomme och lagom stoppning i behåll. Behagligt balanserad syra, finpulvriga tanniner, sköna grusmineraler, småsöt frukt. Drickbarheten är närmast perfekt, det här är riktigt vackert. Det avslöjas att årgång och region är samma som i nästa glas. Verkar vara åtminstone tjugo år gammalt, och visst finns det väl ett inslag av cab franc? Det är den högst belägna vingården i hela Bordeaux, säger Niklas. Jaha, då måste vi väl vara uppe på kalkstensplatån i Saint-Émilion?

1981 Château Haut-Bailly

Se där, inte visste man att det fanns ännu högre lägen i Graves. Och den där grusiga mineralkänslan i såväl doft som smak borde man förstås ha lyssnat mer uppmärksamt på. Som kuriosa får vi veta att Parker delade ut 84p (1998) och Neil Martin 82 (2011). Fast såna petitesser ska man inte bry sig om när man får dricka ett så här gott vin. Kostade cirka €75 i Tyskland. Tack för den, Niklas!



Andra glaset i paret öppnar med smält smör, kola och kaffe. Återhållen plommonfrukt och tyvärr en omisskänslig ton av TCA. Blyerts, ceder och cigarr. Nötter, currykryddor och kräftspad. Smaken berättar ganska frispråkigt om sitt nordliga vänstra-stranden ursprung med typiskt strama tanniner. Det verkar ganska ungdomligt fortfarande, typ tidigt nittiotal och är inte helt förstört av korkdefekten, även om doften är oren och frukten klart dämpad. Den generösa fatbehandlingen pekar på Cos.

1981 Château Cos d'Estournel


Till hjorten har vi förberett en servering i par. Första glaset har en flörtig doft med närmast skinande karaktär i modern piemonte-stil, rödfruktig med visst understöd av ny rostad ek. Bananer, vinbärspastiller, hallonbubbelgum, mjölkchoklad, violer, rosor, lakrits. Inget spret i smaken, syran infattad i frukten, tanniner mer av ek än av druva, mjölkchokladig sötma, liten citrusbeska. Anders: hårt drivet och modernt... Franko: de känns jävligt unga båda två... Henrik: svingott! Niklas: det här sitter som en smäck till maten, funkar det till mat så hälls det ned.

1999 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc


Mörkare och murrigare än första glaset - visst finns det lite bananer och nickelpastiller här också men mer aromer av mörka plommon, praliner, tjära och muskotnöt. God sötfrukt, bra syra, robustare smakprofil än grannen och mer trätanniner i avslutningen. Inte lika tydligt definierat till sin personlighet, vilket är logiskt eftersom det är en blandning av tre olika lägen. En enig jury väljer Bric dël Fiasc som bäst och godast i paret.

1999 Paolo Scavino Barolo Carobric

Samma duo i årgång 1997 häromåret gav eniga reaktioner som "traditionellt" och "klassisk barolo" men här är det väl ingen tvekan om moderniteten. Kanske beror det på att 99:orna inte har hunnit lika långt på sin väg mot mognad, eller så har hela sällskapets smak - inte minst vår - förflyttat sig i rasande fart i riktning Rinaldi, Mascarello, Roagna, Burlotto, Cappellano, Fenocchio och så vidare? En given reflektion (c/o Franko) är att 1997 Bric dël Fiasc var vårt favoritvin året 2007 medan 1999 blev en lyckad måltidsmatchning men inte mycket mer än så. Har de här 99:orna några överraskningar att komma med i framtiden, tro?



Relativt ungdomlig bordeauxdoft med toner av fudge, griskiss och nyklippt gräs. Mint, ceder och cassis. Grillkol, lakrits och plommon. Lättillgängligt och inbjudande sniff, det som stör oss en smula är en grönhet som drar åt paprika och malört. I munnen ett ganska ungt vin med bra fräschör och balans samt hyggligt motstånd även om tanninerna inte är stora. Det finns mycket att gilla här, men också en liten grönhet och grapebitterhet i eftersmaken som vi kunde varit utan. Klickar inte riktigt med oss på det känslomässiga planet, och i vår smak behövs det mer tid trots att smaken på sitt sätt är tillgänglig redan nu. Svårt att gissa årgång men 2007, 2004 och 2002 känns som möjliga kandidater.

2001 Château Gazin


Modernt anlagd pinot med krämig fruktighet. Doft av pyrande vedbrasa, mogna hallon, mogna jordgubbar, rabarber, plommon, smöriga popcorn och vaniljsötma. Gott på ett väldigt uppenbart sätt, med hög druvmognad och (över)tydliga drag. Även smaken är rejält fruktdriven om än inte direkt fruktsöt, med hög koncentration av mogna hallonaromer, inbäddade rabarbersyror, kryddiga ektanniner, lakritsfetma och en viss smörighet - dock inte så bra längd som man kunde ha tänkt sig. Den generösa stilen landar någonstans mittemellan Kalifornien och Bourgogne. Inte särskilt elegant, hörs det runt bordet. Franko tycker att det saknas renhet och att det skramlar tomt i mitten. Inledningsvis gick våra funderingar till Sonoma, men med lite eftertanke vill vi ha vinet i Côtes-de-Nuits, kanske Vosne, och 2009. Chambolle, säger Ulrik, och 2010.

2010 Domaine Robert Groffier Chambolle-Musigny 1er Cru Les Amoureuses

Kanske kvällens besvikelse, inte minst med priset invägt i kalkylen. Här hade nog alla förväntat sig mycket mer - inte minst vi. Framförallt mer finess, men också en större komplexitet. Det här är väl inte direkt "chambollskt". Tack Ulrik för att du vågade poppa (och för bilden).



Nästa vin har en stor primärfruktig nos som lockar och suger in. Utan tvekan pinotisk även om färgen är mörk som syrah. Aromerna spelar över lakrits, hallon, björnbär och körsbär med en smått garrigue-liknande örtighet - eller kanske snarare stjälkighet. Helhetskänslan har också en klart skogig svalka, med toner av mynta, friska barrträd och en gnutta kåda. I munnen friskt och transparent med en fin struktur av stjälktanniner i positiv bemärkelse. Alkohol och fruktsötma håller sig på mattan - ja, det här är kanonbra och jättegott att dricka rätt upp och ner. Visst är vi väl i Californien nu? Men ett svalt ställe.

2010 Sandhi Wines Bien Nacido Pinot Noir

Rajat Parrs omsusade projekt i Lompoc, men just Bien Nacido-vingården blir det inga fler årgångar av som det ser ut just nu. Typ 350 pix och klart mer glädje i reaktionerna än föregående vin lyckades med.



Nästa vin har en relativt ljus färg och ser utvecklat ut - brunröd ungefär som en nebbiolo. Doften är ljus och eterisk, rödbärig och fint utvecklad med florala drag, menthol, örter, te, tranbär, båthus och lakrits. Barbaresco... eller brunello? Smaken frisk och slank, med inbäddad men frisk syra och nafsande tanniner. God mineralsälta och lite tetorka. Bra längd med frukten i behåll. Elegant och traditionellt i uttrycket, verkligen harmoniskt med prima drickbarhet. Fint som snus!


En gammal négociant vars ägarskap skiftade 2005 - intressant bakgrundshistoria här - som G besökte i Bourgogne rätt nyligen. Kvaliteten på de äldre vinerna verkar vara minst sagt skiftande men det här var ett lyckokast. Man kan hoppas på att få köpa 97:an framöver, i så fall för cirka 600 spänn.


Doften är ung... den är öppen... den närmast sprutar upp ur glaset. Rejäl komplexitet med hela programmet av fikon och sötlakrits, garrigue och kirsch, hallon och blå plommon, nori-ark och salta solvarma stenar. Munnen bekräftar alla förväntningar som näsan byggt upp. Det här är châteauneuf... det här sannerligen ett stort ungt vin. Rikt på tanniner och tätt som ett kassaskåp, utan att vara överextraherat. Svårt läskande med massor av steniga mineraler och friska citruslika syror. Trots den massiva skalan är balansen perfekt utan någon som helst spretighet eller alkoholhetta (det måste ändå vara minst sexton procent tjong här). Franko: 2010! Henrik: japp. Då återstår bara att fundera över vilken. Det kan faktiskt inte vara så många olika viner - vi kan nästan svära på att det är Isabel Ferrandos toppcuvée Charles Giraud. Tokbra! Superbt!


Kvällens bästa och ett vin som vi är väldigt glada att ha lagt undan av. Tio-femton år på rygg är nog en bra början. Tack Henrik för att du hade mod att öppna en nu.



Gyllene färg och utvecklad doft. Toner av gummi och PVC-plast. Förhållandevis rik frukt med aromer av lime, citrus, persika, honung, petroleum, kåda och svamp. Smaken är heltorr och avrundad av tidens tand, men ändå med en tydlig limesyra. Gott om frukt fortfarande, bra utveckling, bra balans, harmoniskt. Men också aningen orent med inslag av gråröta, tycker åtminstone Anders, och vi är beredda att instämma. Kombinationen av gummi och lime i en knastertorr smak för åtminstone våra tankar till riesling från Australien. 2003 och Alsace, avslöjar Gabriel.

2003 Trimbach Riesling Cuvée Fréderic Emile

Det där lite orena draget börjar bli en följetong i CFE och borde ha hjälpt oss att känna igen vinet, även om vi inte kan påminna oss ha druckit just den här årgången förut. CFE är en ganska gammal relation som vi idag känner oss måttligt intresserade av att snickra vidare på.



Sista vinet fram på småtimmarna. Ren doft. Ren förförelsekonst. Ren kärlek. Salmiak och sten. Rosenblad, hallon och röda körsbär. Sötmandel och körsbärskärnor. Så sensuellt! En munfull av klockren läskande gamayfrukt, med transparens, mineralitet, greppiga skaltanniner och en fin liten druvsötma. Niklas: "det här är för maffigt för att vara beaujolais!" Vi: "det är... beaujolais!"

2010 Jean Foillard Morgon Cuvée Corcelette


tisdag, december 11, 2012

Bandol: La Bastide Blanche 1979-2004



I söndags kväll hade vi en liten blindprovning slash gubbamiddag hemmavid. Den aktualiserade en annan provning av ungefär samma uppställning viner, som vi höll för Munskänkarna i februari. Obloggat och vederbörligen inlangat i frysen för senare bruk, fick föredraget tina upp igen och koka ihop tillsammans med de nya erfarenheterna. Och sannerligen säger vi eder: Bandol är ett vin som kan överraska ordentligt med tiden.


Den allra första gången vi puttrade iväg med bil till Côte d’Azur var Bandol en av de platser vi helst ville besöka. Vi hade vid det här laget (mitten av 90-talet) begripit att det var något särskilt med bandolviner. Det kändes svårt lockande med havsnära vingårdar, luften full av örtkryddor, historia sedan antiken, benhårda traditioner och erkända lagringsegenskaper - de bästa i hela södra Frankrike enligt erfaret folk som Hugh Johnson och Kermit Lynch. En av de egendomar vi fattade tycke för på plats var La Bastide Blanche.


Nere vid den franska medelhavskusten har man odlat vin i minst 2600 år. Redan på 1600-talet var det mörka vinet från Bandol berömt ute i världen för sin kvalitet och hållbarhet. Tack vare sin fina djuphamn fick staden en betydande export under 1700- och 1800-talen. Efter vinlusens härjningar omplanterade man med lättodlade druvsorter av enklare kvalitet, något som kom att hota bandolvinets identitet. Det var Lucien Peyraud på numera legendariska Domaine Tempier som förespråkade återplantering av mourvèdre, och drev på för att skapa en egen AOC. Den blev verklighet 11 november 1941.


Appellationen Bandol omfattar åtta kommuner: Bandol, Le Beausset, La Cadière d’Azur, Le Castellet, Evenos, Ollioules, Sanary och Saint-Cyr-sur-Mer. Här finns ungefär 1500 hektar vinmark - jämförelsevis ungefär en tiondel av Napa Valley. Nuförtiden är det ett drygt 50-tal egendomar som buteljerar under eget namn, och dessutom finns hela fem kooperativ. En typisk årsproduktion ligger på fem miljoner flaskor. Nästan lika mycket som under mitten av 1800-talet - fast numera är två tredjedelar rosé.



Geografin liknar en sydvänd amfiteater, omgiven av berg. I norr och nordväst skyddar Massif de Sainte-Beaume, i öster Mont Caume och i sydöst berget Gros-Cerveau. I väst och sydväst är det i stort sett öppna spjäll ut mot havet och Marseille, men det finns många skyddade mesoklimat, och havet har en tempererande och fuktgivande effekt. Bandol får cirka 3000 soltimmar om året - precis dubbelt upp mot vinrankans minimibehov. Vintrarna är oftast milda, vårarna tidiga och somrarna varma och torra. Årsnederbörden är 600 mm - nästan allt faller under höst, vinter och vår. Nordanvinden le mistral förhindrar angrepp av röta och svamp och bidrar med svalka, men kan också bryta av vinstockar som inte är ordentligt säkrade. De flesta vingårdar i Bandol ligger i söderlägen som är hyggligt skyddade mot mistralen.



Jorden är mager och kalkstenig, i bästa fall på samma gång dränerande och vattenhållande. Berggrunden består av marin kalksten från Trias- Jura- och Krita-perioderna som bitvis skjutits upp i höjden med toppar runt 300 meter. Samtidigt är ytskiktet väldigt varierande med musselkalk, kisel, blå märgel, rödbrun lera, sandsten, flintsten, gips och glimmerskiffer. Marken är bördigare i den lägre nordvästra delen, som ger förhållandevis lättare och mjukare viner, och kargare i den högt belägna centrala/östra delen. Rödbrun järnrik lera ger de allra tuffaste tanninerna.


Enbart lägen i sluttningar får användas i AOC Bandol. Odlingarna ligger gärna i murunderstödda terrasser som kallas ”restanques”. Terrasserna absorberar vatten och minskar erosionen. Vingårdarna omges överallt av garrigue och pinjeträd. Rankorna beskärs enligt urgamla traditioner som gobelet - fristående buske. Planttätheten måste vara minst 5 000 rankor per hektar, avståndet mellan raderna högst 2,5 meter och stockarnas ålder minst åtta år (fyra år duger för rosé). Beskärning och grönskörd har sedan gammalt använts för att kontrollera uttaget och uppnå full druvmognad - flera decennier innan sådant började praktiseras på annat håll.


Röd bandol innehåller minst två druvsorter, i proportioner som är unika i Frankrike. Som enda AOC domineras vinet till 50-95 % av den krävande mourvèdre. Resten får bestå av grenache och/eller cinsault, och/eller högst 15 % sammanlagt, eller 10 % var för sig, av syrah och carignan. Det högsta tillåtna uttaget är 40 hl/ha, men vanligen tar man ut cirka 30 hl/ha. En ranka ger en flaska, brukar man säga. Allt handskördas, maskiner är inte tillåtna. Mourvèdre mognar ovanligt sent, så skörden pågår framåt mitten av oktober. Appellationsreglerna kräver minst 12 procent potentiell alkohol - inga som helst problem att uppnå idag, men det har aldrig varit tillåtet att chaptalisera eller koncentrera musten.

Oftast avstjälkar man helt, pga mourvèdres tuffa tanniner (supertraditionella Château Pradeaux är ett av undantagen). Macerationstiderna är långa, oftast runt tre veckor, men ibland upp till fem - i betongtankar, ekståndare eller rostfritt stål. Det färdigjästa vinet får ha högst tre gram restsocker (fyra om alkoholen är över 14 %). Vinet uppfostras under minst arton månader i ekfat, vanligen stora foudres - ekliggare på 10-50 hektoliter. Mindre och nyare ekfat förekommer i liten utsträckning, och har debatterats flitigt bland odlarna, medan ekchips, stavar och liknande är helt förbjudet. Mourvèdre har tendenser till reduktion och behöver syresättning för att inte utveckla alltför animaliska drag. Det röda vinet får börja säljas första maj andra året efter skörd.


En typisk röd bandol kan beskrivas som så: mörkt vinröd purpurfärg som drar mot svart. Djup och tät doft med kryddig mörk frukt från mourvèdre. Primära fruktaromer av björnbär, mörka körsbär och svarta vinbär. Florala topptoner likt viol och iris. Karakteristiska drag av köttsafter, örtkryddor och pinje samt noter av läder, tobak, peppar, lakrits, anis och kanel. Relativt fyllig smak med en spänstig, örtig och klart motsträvig tanninstruktur hos det unga vinet. Märkbar kalkstensmineralitet och väl tillräckliga syranivåer för ett såpass sydligt ursprung.

Idag pendlar alkoholhalterna vanligen mellan 14 och 15%. Fram till millennieskiftet var det snarare 13 till 13,5 (klimatförändringen har gett en markant ökning av sockermognaden under den senaste tioårsperioden). Drickfönstret då? Ja, visst kan väl man pröva att dricka ungt på frukten, men beslutar man sig för att lägga undan så är det säkrast att vänta minst 5-8 år innan korken dras, beroende på hur mycket motstånd och utveckling man önskar. Många viner behöver 10-15 år på sig att öppna upp och hitta fram, och bra årgångar kan hålla i flera decennier.

De bästa producenterna i Bandol heter Tempier, Pibarnon, Pradeaux, Lafran-Veyrolles, Jean-Pierre Gaussen, Vannières, La Bastide Blanche, La Tour du Bon, Gros’Noré, Terrebrune, Sainte-Anne, Romassan/Domaines Ott, och Domaines Bunan/La Rouvière. De allra flesta odlar ekologiskt, med eller utan certifiering.



Baptistin Bronzo förvärvade den gamla gården La Bastide Blanche 1972. Med på köpet följde tio hektar vinmark i Castellet. Efter hand har egendomen utökats till 28 hektar, och idag är det sonen Michel Bronzo som driver stället. Odlingsmetoderna är ekocertifierade med biodynamisk praktik, och uttaget ligger på under 30 hl/ha för det röda vinet. Den aktuella druvsammansättningen är 80% mourvèdre, 15% grenache, 3% cinsault och 2% carignan. Ansvarig vinmakare är Stéphane Bourret, en driven kille som tidigare jobbat i Bordeaux och på Château Montus.

Alla druvor avstjälkas innan musten jäser vid ungefär 25 grader med vingårdens naturegna jäststammar - ingen tillsatt jäst används. Urlakningen av skalmassan varar vanligen i tre veckor, med två överspolningar varje dag. Alla omdragningar sker med hjälp av gravitationen. Uppfostran tar 18-24 månader i foudres om 3200 till 8000 liter. Merparten av faten är över tio år gamla, men några är nya. En mindre andel vin mognar i 600 liters demi-muids. Vinet varken klaras eller filtreras, och buteljeras med en lägre dos svavel (20 mg fritt/60 totalt). Årsproduktionen är 75 000 flaskor rött, varav hälften (!) numera går till Sverige. Dessutom görs 65 000 flaskor rosé och 15 000 vitt.

Michel Bronzo

Provningen (alla viner dekanterade och luftade två timmar i karaff) :

1979 La Bastide Blanche

Transparent utseende med varmt brunröd färg. Ren och fin doft med massor av glädje. Örter, pinje, lakritsrot, tjära, läder, kompott av jordgubbar och plommon, orange citrus, lavendel, köttsaft, kola och knäck. Ren och frisk smak, relativt lätt i kroppen, med markerad (ålders-)syra och nedsmälta tanniner. Lång syrlig och kalkstensmineralisk eftersmak. Elegant och närmast sirligt vin med en vacker kombination av mognad och vitalitet. (91)

Gissningarna går till Côte-Rôtie, blint är alla runt bordet på 1990-talet. Vi kan räkna tappade hakor när året avslöjas.




1982 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Tyvärr är den aktuella flaskan både oxiderad och oren - korkskadad - men 82:an har redan bevisat vad den kan vid två tidigare tillfällen. På provningen med Munskänkarna i februari blev den publikfavorit och Vinosapien fick en lyckad blindflaska ett par månader senare. Rödfruktig (mogna jordgubbar) och elegant med harmonisk utveckling (ljusa köttsafter, örter, pinje) och strålande syra. (92 då)

Stéphane Bourrets notering:

1982: 2h d'aération, bouteille ouverte et vider à l'épaulement. Robe claire, limpide. Disque orangé sur les bords du verre Nez: discret au départ puis se développe sur des notes de cerise à l'eau de vie, de muscade et des notes presque mentholées. Nez très fin, très frais sans aucune trace de réduction. Bouche : l'attaque est légère, évolue sur une belle acidité et des tanins très fins bien mûrs. Très bel équilibre. La finale est marquée par des notes d'épices (poivre blanc), de fruits à l'eau de vie. Une bouche étonnante de jeunesse révélant des notes de fruits, avec des tanins bien fondus et encore présents. J'avoue ne pas avoir déguster depuis très longtemps ce millésime, et ce vin m'a enchanté. Je ne connais pas l'encépagement. A priori, il y a avait à l'époque une grosse part de grenache (50%) le reste en mourvèdre.



1990 La Bastide Blanche Bandol Rouge Cuvée Fontanieu

Mörk färg. Utvecklad doft med oxidativa inslag av brun farin, soja och ostbutik. Varm plommonfrukt, pinjekåda, chokladpralin, nötter. Oväntade florala topptoner lättar upp i det bruna murret. Härlig rondör i munnen, stora druvmogna tanniner, lakrits och bränt socker, örter och pinje. Harmoniskt och välbalanserat, lite bränd varmårskaraktär, behaglig värme, aningen torra tanniner kanske, men smaken är betydligt bättre än doften. Stor, rund och god. (90)

Här går gissningarna till södra rhône och châteauneuf. Vi för in samtalet på mourvèdre för att ge en ledtråd om ursprunget. Det är ingen som hugger, men det varma året ringas snyggt in och vi landar i 1990.

1990 Cuvée Fontanieu: Ce n'est pas la même cuvée. Il s'agit d'une cuvée produite sur des sols d'argiles rouges. La robe présente une évolution importante avec des reflets oranges. Le nez est marqué par des notes animales à l'ouverture. A l'aération des notes de muscade et de clous de girofles. L'attaque est fraîche presque mentholée. La bouche présente un bel équilibre acidité/tanins. La finale très longue est marquée par des notes de muscade, de poivre blanc... Vin qui est à son apogée mais pouvant encore se garder 5-8 ans sans problème. 13%.



1993 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk, djup färg. Återhållsam och renfruktig doft. Vinbär, plommon, jordgubbar, nypon, lakritsrot, mynta, salvia, nötter och köttsaft. Rejäl smak med bra frukt (plommon, sötlakrits) och tanniner, stadig struktur, sälta och järn, pepprigt slut med grapefruktbeska och mörk bitter choklad. Mer smak än doft. Välbyggt och robust. (91)

Vad gäller ålder ligger alla ungefär rätt, 1991 är på förslag. Gissningarna går återigen till norra rhône, syrah, côte-rôtie och hermitage. Redaktörn vill dock ha ursprunget till châteauneuf. 

1993: Robe marquée par des reflets oranges, et troublé. Le 1er nez est marqué par des notes de cacao, de café et des notes d'herbes fraîches coupées. L'attaque est imposante. Le vin évolue sur de très beaux tanins bien équilibré par le glycérol. Le finale est dominée par des notes de rose, muscade et réglisse. Vin opulent, sudiste, plein de fougue malgré son age. 60% mourvedre, 25% grenache, le reste syrah et cinsault. 13%.




1995 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk färg, lagom utvecklad. Öppen doft med helt förtjusande drag. Läder, kryddlåda, köttsafter, tobak, plommon, hela örtbuketten, lavendel, ett litet brettplåster definitivt men alls inte så det stör, bara goda associationer till andra klassiska producenter med brett i källaren (Pegau och Gruaud-Larose exempelvis) Smaken är elegant, frisk och transparent med en ljuvlig harmoni i tanninerna och härlig komplexitet i aromatiken. Finishen är snyggt örtig med antydan till grapefrukt och gott om mineral. Fint som snus. På topp nu och förmodligen åtskilliga år till. (93)

Alla runt bordet är överens om att det här är provningens bästa vin. Gissningarna går till 1996, nästan rätt alltså. Bordeauxlikt, men inte bordeaux-tanniner, utan mer peppriga, konstateras det. Norra rhône igen alltså.

1995: Robe profonde, un peu troublé, avec des reflets orangés. Le 1er nez est dominé par des notes de cèdre et de fruits séchés. A l'aération le nez développe des notes de figues sèches, de sous bois, de poivrevert. L'attaque est légère, mais le vin se révèle en bouche. Les tanins sont fondus bien équilibrés par une jolie acidité. La finale développe des notes de figues, de rose fanées, de muscade. Un vin sur la finesse. 13%.




1998 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Mörk färg, något utvecklad. Återhållsam näsa i samma stil som föregående. Kryddig och örtig med ett litet brettplåster och i övrigt ett nyanserat, komplext aromspel. Smaken bjuder på god frukt och än mer rejäla tanniner som tar över lite på egen hand. Härligt grepp i alla fall, med god mineralsälta och en aromrik och lång eftersmak med gott om garrigue-örter. Tanninpåslaget ropar på fett och proteiner och vinet behöver nog egentligen flera år till på rygg. (91)

Gissningarna går till år 2000 med ledning av stor frukt och dito tanniner. Man kunde ju också tänka 1998 om vi vore i Châteauneuf och 1999 om vi var i Rhône. Lammstek och potatisgratäng trollar bort alla funderingar på tanniner och vinet blir både elegant och ytterst drickbart. De flestas favorit till maten.

1998: La robe est profonde, brillante avec quelques reflets oranges. Le 1er nez est lactique, complètement inexpressif. A l'aération le nez développe des notes de fruits noirs, d'iris, de poivre noir , d'iode. La bouche se révèle très sudiste avec une matière imposante , un équilibre marquée par l'alcool et les tanins. La finale très longue est marquée par des notes zan, de fruits noirs. Vin totalement fermé actuellement tout en puissance, demandant une très grosse aération pour se révéler. 13,5%.




Inte med på provningen i söndags, men ett av de godare vinerna på provningen i februari och det yngsta som nått tillräcklig mognad (90).

2000: La robe est profonde avec quelques reflets oranges. Le 1er nez sur des notes de figues, d'olives noires. A l'aération le nez développe des notes de paprika, de mûres, des notes florales (iris) et de venaison. L'attaque est tannique. Le vin évolue sur des tanins imposants, fins et qui commencent à peine à se fondre. L'ensemble est bien soutenue par une très belle acidité. La finale très longue est marquée par desnotes de poivre noirs, de mures, de figues. Un vin plus sur la finesse que sur la puissance, au potentiel immense avec une garde possible de 15-20 ans. 13,5%.





 2004 La Bastide Blanche Bandol Rouge

Snabbt inslängd som ersättare till den orena 82:an. Vinet ser löjligt ungt och blårött ut. Doften är klart fruktig men inte direkt primärfruktig, med täta söta aromer, tobak, lakrits, pinje, svartpeppar och en del alkoholångor. Smaken är riktigt tät med söta bläckiga tanniner, gott om mörk choklad och större tyngd än föregående vinet. I vårt tycke lite för sent skördat och väl hårt extraherat av vinmakaren, inte jättekul idag men det kan ordna sig på sikt. (89+)

Lovande för lagring, tycker redaktörn. Egentligen är det nog mest vi som är uttalat kritiska, men vi har svårt att se det här vinet någonsin utveckla elegansen hos 95:an exempelvis. Vi har lite problem med kombon sötma och bläckighet, det känns också tydligt hur alkoholen halkat upp ett hack jämfört med resten av vinerna, trots att 2004 var ett relativt svalt år. Trögdrucket idag... så har ni lagt undan - tänk inte på att öppna inom åtta-tio år.

2004: La robe est profonde grenat. Le 1er nez: sur des notes de figues, de cassis, de romarin, d'olives noires. A l'aération le nez développe des notes de réglisse, de grillé, de fleurs bleues (iris). L'attaque est tannique. Le vin évolue sur des tanins imposants mais fins. La finale très longue est marquée par des notes de mures, de réglisse et de poivre. Vin tout en puissance dominée par le duo glycérol/ tanins, mais aussi une belle acidité confère au vin un côté gourmand. Longue garde, potentielle de 20 ans. 14,5%.




När vi handlade på plats första gången låg priset på cirka 65 francs (väldigt tacksamt för ett par studenter på vift). Efter bytet till euron har det legat ganska stadigt runt €10-€12. När vinet lanserades i Sverige med årgång 2004 började det på 119 kr och har sedan gått till dagens 139. Man får nog dra slutsatsen att det svårt eller snarare omöjligt att hitta ett vin i samma prisläge på SB med tillnärmelsevis lika bra stoppning och egenskaper för lång lagring. Allt som krävs är tid, plats och tålamod.

Tack till Michel Bronzo och Stéphane Bourret för hjälp med viner, bilder och noteringar. Och ändra aldrig på etiketten, lova det.


ps. Vi skrev om nollsjuan här. Nollsexan här. Nollfemman här. Nollfyran här. Och lyckades inte känna igen nollåttan här.

onsdag, december 05, 2012

2009 Castello di Monsanto Chianti Classico


Vi är alltid på jakt efter sangiovese som den egentligen var menad att smaka. Och så gärna ett par säckar ved till kakelugnarna för att mota midvinterkylan. DN på nätet inskärpte att det kunde vara förenat med livsfara att ge sig ut med bilen idag. Givetvis måste vi utmana ödet och kolla hur illa det verkligen var. Värst var nog backen upp från garaget, men sen gick det bra. Åtminstone om man höll sig till huvudgatorna.

Hemma igen med brasveden sprakande och 2009 Castello di Monsanto Chianti Classico i glasen. Redan sniffet känns betryggande. Så här ska en riktigt bra sangiovese dofta. Svart te, körsbärskärnor, mogna surkörsbär, rosenblad, salvia, grusväg och pomeransskal samt en aning av kryddnejlika. 

I munnen en avrundad och behagligt fruktgenerös krabat som ändå har utmärkt grepp och fördjupad mineralkänsla, utan några störande ekfatstoner eller alkoholvärme från årgången. Lagom utvecklat redan nu med en härligt läskande drickbarhet. Rackarns gott för alla som gillar the real deal (ping till er uppskattade 2009 Cerbaiona Rosso). Här blir det påfyllning.

Bristly via BS, 149 kr.

ps. Frankofilen gick lös på riservan ungefär samtidigt.

tisdag, december 04, 2012

Munskänkarna provar decembernyheter


Sista aktiviteten för året var den traditionella "julgodis"-provningen. Det fanns ett visst ekonomiskt utrymme för att bre på med återbäring till trägna provare. Lite mer, lite bättre, ännu roligare. Sexton viner blev det allt som allt.

Det här var kvällen när vi skulle testa nya doseringspipar som ger 4 cl i glasen. Vad vi inte visste i förväg var att det också skulle bli en hel del skvätt, spill och dräll. Underläggen vid stationerna förvandlades snabbt till olika tolkningar av Jackson Pollocks konstnärskap och vi som hällde såg ut som Arnold Schwarzenegger med ett automatvapen i varje hand.


2001 Kremser Wachtberg Grüner Veltliner från kooperativet i Krems var det roligaste vinet i första paret. Rejält utvecklat med komplexitet, ärtpuré med vitpeppar och massor av mognadstoner åt petroleumhållet. Kanske inte så tätt som man kunde hoppats, men inte heller tungt i gumpen. Många gillade. Några gillade inte alls.


Barbera och nebbiolo. Modernt och traditionellt. Vi föll litegrann för 2005 Travaglini Gattinara Tre Vigne som hade rikligt med läder, eneträ, torkade rosor och menthol på nosen och en klassiskt läderartad smak med greppiga tanniner, gott om tobak och återhållsamt med frukt. Slatten följde med hem, vi skulle lätt kunna tänka oss en flaska till.


Iberiska modernister är väl inte vår grej, men man måste uppskatta kvalitet när man ser den. 2009 Pintas Character från Wine & Soul är framställt av trettio olika samplanterade druvsorter i Douro. Här får vi frisk eucalyptus och mörk frukt helt utan brända eller rustika drag. Proffsigt som tusan, men inte direkt överjobbat. Astrales kändes däremot alltför ekig för sitt eget bästa.


Det är andra gången vi provar 2007 Collepiano Sagrantino, som övertygar igen med sin finfina frukt och väl inarbetade fatbehandling. Tanninerna är givetvis av modellen järnhandske eller lättare skruvstäd. Det behövs fett och proteiner samt gärna några års lagring. Väldigt mycket vin för 249 kr hur som helst.


Hur olika kan det bli? Domaine Girauds hårdextraherade, blåfruktiga och alkoholtunga tia - eller Vieux Télégraphes vidöppna, fint utvecklade och komplexa nollnia. Har man några som helst planer på att dricka inom kort så är det 2009 Vieux Télégraphe som gäller. Ja, senare också förresten.


Det är väl bara att konstatera: vår kärlek till Pio Cesare blir nog inte vad den har varit. Ändå är det den av kvällens tre barolo 2008 som vi gillar bäst. Kanske för att den är mest trogen sitt ursprung. Doften är öppen och fin - lite i samma anda som Gattinaran i andra paret, plus lite mjölkchoklad och grillkrydda. God att dricka redan nu, med en viss beska/bitterhet i slutet som nog rundas av med tiden.


Den modernistiska eken märks betydligt mer i Rattis Rocche, som också har mer lim i starten. Smaken är mer polerad än Pios, utan den där bitterheten, men med elegant kryddiga och vaniljtonade ektanniner av det snällare publikanpassade slaget. Säkert klockrent för restauranger men inget för oss.


Det mest fruktiga vinet i trion - massor av mogna jordgubbar, slånbär etcetera. Generösa doser ny ek också. En rik och fyllig barolo i en modern stil som vi inte kommer överens med. Tidigare provade årgångar har gett ungefär samma känsla.


Efter upptrissade förhandsrapporter hade vi höga förväntningar på 2002 Pol Roger Blanc de Blancs som inte riktigt infriades. Visst är det gott och hyfsat bra om än inte alls i klass med de följande glasen. 
Längden övertygar, medan moussen är av det där unga slaget som skummar upp i munnen, och därför tänker vi absolut lagra några år. 
Då har vinet nog också vunnit i komplexitet.


Anselme Selosse. Mannen, myten, legenden. Fy satan vad bra det här är. Surrealistiskt tydliga hyacinter slår upp ur glaset, som bjuder på en fullständigt förhäxande doft. Lätt kritiga fino-toner som ingen annan kan få fram. I munnen en pondus som placerar föregående glas i skuggan. En harmonisk mousse och underbar smakrikedom som gör att man vill dricka senaste Brut Initale redan nu och gärna varje måndag under de kommande fem åren. Degorgerad sept 2012.


Kan det bli bättre? Ja, det kan det faktiskt. 2002 Comtes de Champagne luktar sex. Eller förlåt, vi menade tryffel och vitpeppar. Lite animaliskt, kan vi väl säga. Vi ska inte räkna upp resten av allt som går att hitta här, men det är många vackra saker. Vad som till slut ställer skåpet är den fabelaktiga harmonin i smaken, den supereleganta frukten, den klockrena mineralkänslan och den smeksamt krämiga moussen. Här snackar vi perfektion.


ps. Läs Vintomas utförliga anteckningar.