måndag, juni 24, 2013

Fullservice på Sturköbaren


Vår vinösa motsvarighet till bilens tusenmilaservice och årsvisa besiktning är midsommarhelgens besök hos herr och fru Vinosapien på Sturköbaren. Ingen annanstans får vi nog sådana injektioner av koncentrerad vinglädje och smittande samtal, allt levererat under maximal avkoppling och med den största ödmjukhet. När vi åker vidare mot fem veckors semester är det med fulladdade batterier.

Första skvätten bjuder på en klockren juvenil rieslingnäsa utan piggelintoner. Grön tropisk frukt, våt skiffersten och en gnutta svavelos. Halvsötma och babyfetma i munnen, med inbäddad seriös struktur och behagfull balans. En smaskig spätlese där uttrycket känns rent och modernt. Det är nog 2011 eller kanske till och med 2012, från Mosel eller Nahe. Aha, Mosel. Jaha, då har vi nog en av de hippa unga kanonerna i glaset - Julian Haart eller Andreas Adam.

2011 A.J. Adam Dhroner Hofberg Riesling Spätlese


Gul färg och solmogen frukt med utveckling i flaskan. En rätt speciell doftkaraktär, vaxig och fet, som ett slags mix av gula äpplen och burkad ananas med toner av grön ärtpure och fänkål. Alkoholen är småvarm och för med sig en känsla av anis i slutet. Först går tankarna till grüner veltliner, men vi släpper snabbt det spåret och funderar vidare på rhônedruvor som roussanne och och marsanne. S är inne på savagnin från Jura - den där varianten när man fyllt upp faten. Rhônefloden plus savagnin-vibbar, och så anisen. Plötsligt sitter pusselbitarna. Vi har ju faktiskt druckit vinet förut - i juni 2009, genom värdparets försorg - och det är så pass annorlunda att man knappast glömmer ifall man en gång provat. Païen = Heida = Savagnin Blanc. Och Simon Maye!

2007 Simon Maye & Fils Païen Chamoson, Valais


Ungt, rent och friskt med neutral druvkaraktär, jästfällning och våt sten. Ingen värme, ingen sötma, måttlig fruktkoncentration, syrligt och lite gurkigt med hög klunkbarhet. Muscadet eller albariño? Muscadet hade nog varit mer grusigt och eventuellt lite spritsigare, så där satt den. Jäkligt gott hur som helst, på ett helt opretentiöst och läskande somrigt sätt.

2011 Albariño de Fefiñanes Rias Baixas


En knepig jävel, inte mycket att gå på här. Bara den där flintrökiga mineraltonen, men knappast några markörer för frukt eller druva. Neutralt, och inga fattoner heller. Rätt så koncentrerat och lite alkoholvarmt med en framträdande stenighet i munkänslan. Reserverad minimalism, ett vin ämnat för framtiden. Det pratas om chablis, och det stämmer ju med den återhållsamma frukten, men här bjuds inte ens på äpplen eller citrus. Som sagt en riktigt besvärlig nöt att knäcka. Vi är inte fullt ut sålda på vinet heller, det upplevs fortfarande ungt men stumt till sin personlighet. Dock väldigt stenigt. Och så den där värmen. Ja, här går vi bet.

2006 François Cotat Sancerre La Grande Côte


Generös doft med kanderad citrus, sultanarussin, lite smör och fatvanilj. Likaledes generöst och soligt i smaken med en del fat. Chardonnay utan tvekan, och troligen från Côtes-de-Beaune eller Maconnais. Smaskigt och högst drickbart, men lite mindre vanilj hade kanske inte skadat för att uppnå ett renare uttryck. Öppnat igår och gör bättre ifrån sig idag. Gillas och lär tjäna på att ligga något år.

2009 Alice et Olivier de Moor Chablis Bel-Air et Clardy


Nu smäller det till ordentligt. Gul färg och komplexa toner av kanderad citrus, skogssvamp, kalkstensjord, smör och knäck. En chardonnay med perfekt flaskmognad, påminner på sitt sätt om en väl utvecklad blanc de blancs. I munnen harmoniskt och ursnyggt balanserat med massor av smak utan träig beska. Stilen är helklassisk bourgogne utan överambitiös rostning. Ren njutning, frågan är bara om det är en Meursault eller Puligny. Cirka tio år på nacken, och vilken lycka när lagring faller ut så här fint. Ett av kvällens bästa viner och en upplevelse värd både väntan och pengar. Strålande.

2000 Louis Carillon Puligny-Montrachet 1er Cru Les Champs Canet


Över till utegrillen med en skvätt av ett gårdagsvin som presenteras öppet. Som vi tidigare har konstaterat hemmavid är nollnian av Barricadiero jättefin att dricka nu, och då givetvis i grillsammanhang. 
I början upplevde vi det som lite bråkigt men nu har saker och ting trillat på plats. Som vanligt handlar det om en tät mörk körsbärsfrukt med inslag av cassis, röda äpplen och tobak. Alltså: biodynamisk montepulciano med lite cabernet, hela rasket uppfostrat i barriques. Pålitliga doningar som vi kommer att hälla i oss av i åtminstone fyra årgångar denna sommar. Eller fem, när vi besökt Cibi e Vini igen.

2009 Aurora Barricadiero Marche Rosso IGT


En bordeauxblandning från varmare jordar, ett ganska välkammat uttryck som är mjukt, kryddigt och tillgängligt men också ganska kort och inte särdeles intressant. Vi gissar på Bolgheri. När det visar sig vara ett felslut hamnar vi i Napa och andra spridda platser jorden runt innan vi med varsam hand guidas till Spanien. Funktionellt vin till det grillade vildsvinet men egentligen inget att ödsla tid, pengar och energi på.

2007 Torres Mas La Plana Cabernet Sauvignon


Vinet är på samma gång blått och tegelrött. Doften är återhållsam, fast med många fasetter. Framförallt en imponerade stenighet, och rejäla tanniner i smaken som är slank och lite strängt ogin. Hela bordet pratar snart nebbiolo och nerello. Norra Piemonte är på starkt förslag medan Bourgogne och pinot noir tidigt räknas ut ur resonemanget. Alla är överens om att Italienska Viner hade varit på mammas gata med det här glaset, och då troligen i Boca. Man måste respektera den kompromisslösa stilen - noll fjäsk - men vi inser också att detta förmodligen haffas i sämsta tänkbara utvecklingsfas. Traddiga nollfemmor från Bourgogne ska ligga, men vi får inte ligga ikväll. Dock väldigt lärorikt som studium betraktat. Dricks inte upp men kan tänkas hitta hem om typ fem-tio år.

2005 Domaine Michel Lafarge Volnay Vendanges Sélectionnées



Dunk, där satt den igen! Allt vad man kan tänkas vilja ha i en barolo finns i det här glaset. Så klassiskt, så mångfasetterat, så laddat med typiska markörer. Ingen idé att börja rabbla noter, allt vi vill ha finns här. I munnen lika galet gott med allt det djup, all den finess suckers för toppbarolo letar efter. Massor av sten och lakrits. Fenomenalt drickbart efter tre timmar i karaff, och därmed givetvis njutning på allra högsta nivå. Oerhört betryggande att Giacosa kan leverera sådana här fyrverkerier utan att ens behöva ta till röd riserva-etikett. En känslomässig fullträff som kickar in nu eller när som helst över de närmsta tjugo åren. Total pay-back för investerade pengar.

2005 Bruno Giacosa Barolo Falletto di Serralunga


Det är svårt att följa upp en storartad upplevelse, men uppenbarligen inte omöjligt. Lavendel är den inledande doftmarkören, och då bör ju alla hyggligt vakna vindrickare befinna sig i Châteauneuf-du-Pape. Dit hittar vi också efter en kort tankevurpa till Australien. Syrorna är påtagligt pigga och citrusfriska, tanninerna går nästan att tugga på, och grenachefrukten är behagligt osöt och kryddig utan alltför kännbar värme, med en lång god nori-aktig mineralsälta. Det här ger svårartad mersmak. Oväntat tillgängligt nu, och med många års framtid. Hatten av för den klassiska stilen.

2010 Domaine du Vieux Télégraphe Châteauneuf-du-Pape


En nattlig vända i jordkällaren resulterar i ännu en klockren fullträff. Vinet serveras öppet, och levererar det mesta man kunnat hoppas på när det gäller mogen Vosne i traditionell stil. Vilken botten av jord, vilket lyft ända upp i himlen, och vilken rikedom av sinnlig pinotfrukt i mitten. Årgången räknas väl inte till de bästa men det går inte att finna några invändningar, det är bara att kapitulera och njuta för fulla muggar. Precis lagom utvecklat nu.

2001 Domaine Confuron-Cotetidot Vosne-Romanée 1er cru Les Suchots


Som avslutande uppfriskare får vi ett glas med närmast oförlikneligt utseende. Oklart och ljust violrosa med vitt skum i kanten. Det doftar rödbärigt och jästigt med toner av blodapelsin. I munnen knastertorrt, bubbligt, svårt läskande och tvärkort. Och faktiskt rätt så gott, åtminstone om ni frågar den som skriver. På ett alldeles opretentiöst och lättsamt sätt, precis som förra gången vi drack denna rätt speciella flaskjästa tappning. Men ingen annan gillar det allra minsta. "Inte vin" och "onödigt alkoholintag" är kärnfulla sågningar som får sammanfatta en (åtminstone i övrigt) underbar kväll på Sturköbaren.

2011 Cleto Chiarli Lambrusco del Fondatore



5 kommentarer:

Lessrof sa...

Härligt att se lite opretentiös skrivglädje igen med välskrivna noter och gissningar!
För att inte tala om vinerna...

Henrik sa...

Känns inte så lite märkligt att sitta i Frankrike och få svår hemlängtan - när man läser en vinblogg ...
Vilka härliga flaskor! Så gott det låter. Så vackert det ser ut!
Känner ändå med er då Lafarge bara verkar ha öppnat butiken på glänt.
Spännande också med gamla Telegrafen. Jag har ju inte vräkt i mig 2010:or från CH9, men jag har hittills inte druckit en enda som inte varit enormt tilltalande ...

Vinosapien sa...

lite tyck om vinerna:

http://vinosapien.com/MyTastings?Actor=vs2400&TasteDate=2013-06-23&TastePlace=Hemma%20med%20FV

vissa som dracks dagen innan är inte med, utan ligger strax under.

lambruscu verkar inte vara min grej...därav inga reflektioner...vet fortfarande inte om det är vin eller något annat...

Magnus sa...

Härligt skrivet som vanligt men....

Marche ligger väl i Italien, inte Spanien???

Anonym sa...

Magnus: Varje text syftar till bilden och vinet som kommer under, inte över :) Således är det spanska vinet Mas la Plana